Mamma Lina har två dagars penicillinsprutande kvar, och har börjat fråga varför hon måste vara instängd med tre terrorrister. Hon börjar bli frisk!

Lammen bräker när jag kommer och springer mig till mötes. Jag ska inte påstå att de GILLAR att bli fångade, men det accepteras utan flykt, och de slappnar av helt i min famn. Igårkväll började alla tre suga av egen kraft! Innan har det varit "öppna munnen, häll i mjölk, stäng munnen, massera halsen", men nu fattar de hur man gör! Mitt jobb blev helt plötsligt MYCKET lättare. Ett par gånger till, sedan kan vi hänga upp nappflaskorna som "ammor" så att de kan gå och dricka när de vill.

Hundarna fick träna lite igår.

Mårran kör vidare med sin klossövning (fast nu har vi en låg bricka istället). Kriteriet är "rör vid matte", eftersom jag vill ha in rumpan mot mig så är det en tydlig (men diskret) signal att hon står rätt utan att jag behöver vända mig mot henne. Inget sättande än, bara position.

Popsy jobbade med sitt-stå på plattform, gick helt perfekt i fint flyt. På gräset: skutt. Jag började växla mellan att backa runt mig och att ställa sig, och nu lossnade något i lilla huvudet: rumpan skuttade åt ANDRA hållet, och hunden ställde sig rakt. Jobba vidare! En hel vecka kvar till tävling!

Äldsta tackan alltså (döpt efter Carolina Gynning, på tiden hon var med i Big Brother). Juverinflammation upptäcktes i lördags med akut veterinärbesök. Nu har febern gått ner och hon verkar lite piggare, men juvret är förstört...blod i båda spenarna. Lammen är frustrerade och hungriga och hoppar på sin mamma och biter henne i öronen. Lina ligger stilla, sluter ögonen, och stönar lite.

Jag håller alltså på med projekt Mata Lamm. Det borde vara enkelt eftersom de är hungriga, men icke! Nappflaskan är djävulens tortyrredskap, och jag behandlas som en talesman för spanska inkvisitionen...Vid 1 månads ålder är lammen snabba och rörliga och svårfångade. Ola gör processen kort och grabbar tag i ett ben, jag fångar in i famnen (man har väl vanan inne efter x antal vilda unghundar), och sedan är det in med nappen i munnen. När nappen väl är på plats slappnar de av och dricker en stund. Jag håller fast tills de är mjuka i kroppen, och släpper som belöning.

För att roa mig (och lära mig) har jag lagt en beteendevetenskaplig syn på processen:

"Människa nära" blir straffat (leder till infångning).

"Sitta stilla i famnen" blir förstärkt, dels en betingning med maten, dels med att jag släpper när lammet är stilla.

Det jag är nyfiken på är om de kommer att bli lättare eller svårare att fånga, dvs om obehaget att bli fångad är starkare än betingningen med maten eller tvärt om. Med tidigare flasklamm har maten snabbt vunnit, men de har varit betydligt yngre (och alltså mer lättfångade - mindre obehag).

Rapport kommer regelbundet!

Mårran älskade naturen och kvällens skogspromenader!

Jag var speciellt förtjust i att Eva och Emelie lät sina hundar vara i klubbstugan (till och från), det är trevligt med denna vyn när man råkar titta ner:

Misty, 16 år gammal, still going strong

Jag förlorade en hel del godis som stals ur jackfickan, men det är ett litet pris att betala. Jag vet vem jag ska skylla på:

My undrar varför Anna-Karin inte bara ger henne hela korven?

Eva TAGgar Tissla i leken (eller tvärt om?):

TAGpunkten är Hitta en bra leksak (just denna hamnade senare fem meter upp i en björk...)

TAGpunkten är Vikten bakåt

TAGpunkten är Gameface!

Emelie var något mer stillsam med sin My:

TAGpunkten är Stöd Mys huvud

Vi jobbade en massa med varandra, med de mest skiftande saker...

Lotte är hund, Koppen är en externbelöning, Kari-Anne ska TAGgas att stanna när hunden drar i kopplet.

Elin ser road ut...TAGpunkten är Lösa knän, för att hon sedan ska utföra ett ergonomiskt lyft.

Lillian TAGgar Simen att köra bil...han har inget körkort, så här övar han med både ratt och växelspak (utanför bild).

Den här hade vi roligt åt...Simens mål är att kunna föra Mari i ett sambasteg, så han modellerar henne för att hon ska förstå hur han menar. Mari är skeptisk...Men det såg snyggt ut på slutet!

Vi var på plats för en promenad halv nio, och möttes av en bortsmiten minipälshund som Mårran tyckte var MYCKET ohyfsad. Så till den milda grad att den borde ätas upp, eller iallafall läggas på rygg.  Smart minihund hade koll på koppellängden och höll sig utanför Mårrans räckvidd med en blick som sa "PMS-kossa"... Mårran lugnade sig, blev på bättre humör, och på vägen hem träffade vi Hello och Puma. Mårran verkade känna igen Puma och viftade lätt på svansen, så jag frågade om lov och släppte fram henne lös. Misstag! När Puma inte visade "nödvändig underdånighet" utbröt slagsmål...Jag röt rejält och daskade till Mårran med kopplet för att bryta henne (oerhört oklickerskt och stackars Hello såg ganska förfärad ut) och vi gick sedan en liten runda med båda hundarna lösa. Puma höll sig på  avstånd, och Mårran ignorerade Puma totalt. Efterhand försvann punkfrisyren och hundarna accepterade varandras närvaro. Jag borde varit mer försiktig, speciellt med tanke på minihundsmötet! Stygg matte som inte tänker efter före, och det får Mårran lida för. Jag hoppas att vi reparerade skadan för båda hundarna genom extrarundan (Mårran skällde iallafall inte på fler hundar trots flera närmanden).

Så var det då dags för byte av ämne: Agility!

Eva och Emelie hade byggt upp en bana, vi fick gå banvandring och tänka på hundens väg och planera vår handling utifrån kriterierna Hunden på utsidan, Axlarna i rörelseriktningen, Alltid blicken på hunden (inga blindbyten). Intressant!

Eva visade banan sprungen med sin BC (barfota, hur får hon grepp?), och det var allt vi såg av agilityhinder.

För agility är så mycket MER än bara banan...(åtminstone enligt Eva och Emelie). Varför traggla på tävlingshinder och riskera att få fel, när man kan träna in alla "agilitygrundfärdigheterna" redan innan, och sedan bara lägga till hindren? Jag håller helt och hållet med.

Utförligare renskrivning av mina anteckningar kommer så småningom.

Vår första övning blev istället "Sikta framåt", en nödvändighet för en agilityhund. Vi valde i vår grupp (Kari-Anne, Mari och jag) att hundarna skulle sikta framåt mellan två koner.

Först tränade vi med mänsklig hund: klick för blick (så småningom spontan start), belöning i rörelseriktningen, transportsträcka med hunden på utsidan med hjälp av leksak godismagnet eller halsband. När de mekaniska färdigheterna satt fick varje hund träna 4x60 sekunder, i två omgångar.

Mårran var seg och omotiverad...okänd hund hade stulit de godaste godisarna ur min ficka när jag inte såg, och även om köttbullar går att äta så är det inte WOW. Jag jobbade för att vara intensiv och koncentrerad, få till de mekaniska färdigheterna, och kanske få en utveckling av beteendet. Jodå, litegrann blev det, tillräckligt för att jag ska förstå nyttan med övningen och hur detta så småningom kan integreras i hennes rut-träning. Kari-Annes Heidi gjorde ett riktigt snyggt jobb, Maris fem månader gamla BC tyckte att leken var hur kul som helst. Ingen av oss var väl riktigt nöjda...Eva och Emelie tröstade oss och sa att det såg ut precis som det skulle.

Dagens andra övning var "Spring till skål". Hur enkelt som helst för en hund: spring till skålen och ät mat tills matte flyttar dig tillbaka till startpunkten. Rätt vad det är finns där två koner att springa igenom på vägen. Sedan försöker hon luras genom att vinkla, men som hund vet man ju att det är genom konerna som gäller (annars försvinner skålen). Min VOV-färs var MYCKET populär hos en liten BC, spontana starter var definitivt inget problem!

Mårran tyckte att det var...sådär...(Inte oväntat). Det blev betydligt bättre när Kari-Anne (som stod vid skålen) satte sig ner och vände sig bort, och lockade på henne med glad röst. Andra omgången fick jag taggat henne ordentligt på transportsträckorna och hon gallopperade faktiskt sista skicket. Jag märkte hur hennes humör drar ner mig, jag liksom accepterar att hon är seg och blir själv seg. Intensiteten försvinner, belöningarna blir sämre (eftersom hennes gensvar är mindre), det blir en ond spiral...

Jag är tacksam över Emelies påpekande att jag SJÄLV måste visa engagemang om jag vill ha det från min hund, det hjälpte massor!

Kanske känns det meningsfullt att börja träna agility igen? Grundfärdigheterna ska jag ta med mig in i vardagen, att träna över/under/mellan/genom/på med riktning framåt, att gilla att göra ljud, och att hålla koll på matte är ju lika viktigt i vardagen som på agilitybanan!

Vi sov gott hela natten, Mårran verkar tycka att hemmet är där matte är.

Vi skulle träffa Morten klockan nio för en avstämning av träningen och var på plats i god tid för en promenad. Mårran var disträ och inte hungrig...

Uppvisningen gick alltså inget vidare. Att hunden inte presterar är väl i sig inget problem, mer irriterande är att JAG låser mig som tränare...forcerar vad jag ska visa, belönar för sällan, gör "quick-fix"-reparationer. Och när Mårran egentligen inte har lust alls så hjälper jag henne och pratar och visar. Inte bra!

Det som fungerade allra sämst var ingångarna, så jag satte upp som dagens projekt att träna dem i fikapauserna. Jag hittade en blå back och började köra ren klossträning, klossen är hon bekant med men jag har inte använt den till ingångar tidigare.

Pass 1: Frishejpa två framtassar på klossen.

Pass 2: STÅ med framtassarna på klossen, till skillnad från sitt eller ligg (hon bjöd glatt båda).

Pass 3: Bakbensrörelse

Pass 4: Halv cirkel in i position, följer mig

Pass 5: Utgångspunkt sittande en bit framför klossen, mittemot mig som stod vid sidan av klossen. Frivillig ingång från två meter (ännu inget avslutande sitt). Noga med att klicka för korrekt viktplacering och riktigt rak ingång.

Pass 6: Lägg tasstarget på blå back, samma sak. Ta bort blå back, gör samma sak endast på tasstarget. Stora problem, resten av gruppen körde träning på planen och Mårran var bara toast i huvudet...Avbröt och tränade "titta på hund utan att skälla" istället.

Det var alltså mitt sidoprojekt. Dagens egentliga projekt var praktisk användning av gårdagens teori! (Min egen TAGging gick åt skogen idag...inget vatten, bara Cola. Och jag köpte choklad ändå. Ingen självkontroll...)

Arbete ett: Att para ihop med någon från en annan grupp, och TAGga denna personen att släppa sin klicker i koppen på det viset vi gjorde igår (alla grupper hade olika lösningar). Det var enkelt och gick snabbt.

Arbete två: I grupp på tre planera, träna, och presentera valfri övning, INTE hundrelaterad. Jag jobbade med Mari och Kari-Anne, och vi gjorde en liten häcklöpnings-show över tre små hinder med slutposition efter sista hoppet. Det var jätteroligt att verkligen jobba med att dela upp momentet i små punkter, och det märks hur tydlig man blir när man sammanfattar en liten diskussion om hur man ska få Kari-Anne att hålla balansen med orden "TAG-punkten är vikten bakåt i sista landningen". Istället för tveksamhet om vad vi egentligen kom fram till så fick hon en mycket specifik punkt att fokusera på. Just denna punkten löste dessutom hela problemet, hon fick bak vikten till slutpositionen (utfall med höger ben framåt med höjda händer) och slapp falla framåt. Andra TAG-punkter som vi använde: "Ett steg mellan hindrena", "Sätt höger fot vid targeten, tå vid framkant" (för att få korrekt startavstånd), "Sakta in efter andra hoppet". Till slut blev det en hel uppvisning där vi sprang en i taget efter varandra och stannade i olika slutpositioner.

Arbete tre: Vi fick en specifik uppgift, vår grupp fick "Gripa apport", och vi skulle sedan planera, träna, och presentera hur vi skulle TAGträna en hundförare att kunna lära sin hund. Trixigt! Nu fick vi tänka ett steg längre...

1. Bli överens om målbilden (hunden sitter framför, föraren presenterar apport, hunden griper spontant)

2. Träningsupplägg? (Vi valde shejping i fyra steg, titta, nosa, öppna munnen, gripa)

3. Målbild hundförare? Här blev det intressant...hur beter sig den perfekta föraren när han lär in detta? (Apport bakom ryggen, presentera apport framför hundens nos, klicka för shejpingsteget man är på, ta bort apporten, ge godis.)

4. Träningsupplägg föraren? (Mekaniska färdigheter höger och vänster hand separat och tillsammans, lägg till fiktiv hund - människa, gå vidare till hund)

5. Och sedan satte vi igång och träna varandra.

SVÅRT att inte fastna i planeringsstadiet med fyra olika viljor och metoder. SVÅRT att flytta fokus till vad HUNDFÖRAREN ska göra, inte hunden. Oerhört nyttigt!

Arbete fyra: Individuellt planera fyra TAGpunkter för att lära en elev något valfritt. Jag lärde Kari-Anne ta en bild på Eva med min kamera med hjälp av TAG "Håll i kamera" (modellering av händerna), "Pip" (det är vad kameran säger när man trycker ner halvvägs och den fokuserar), och "Ta bild". Jag var trött, ostrukturerad, och hade glömt klickern på bordet när jag gav första TAGpunkten...Emelie frågade diskret "Får hon inget klick?". Pinsamt...

Men godkänd blev jag, nu är jag "TAGteach Primary"! Hemläxan för utbildningen är 10 timmars dokumenterad TAGteach samt ett projektarbete, sedan blir jag "Level 1 TAG teacher". Någon som vill bli TAGgad? Jag behöver offer...

Vi startade tidigt, Mårran och jag, i en fullpackad liten Fiat. Jodå, en hundbur fick plats med en smula våld...3,5 timmar senare hade vi kört genom ösregn och vägarbeten och kommit fram till Uddevalla Brukshundklubb. Tack och lov...vi var inte sist!

Denna helgen hålls av Eva Bertilsson och Emelie Johnson-Vegh (hon som visade agility på TV), som tillsammans driver Carpe Momentum inriktat på agility och Tagteach.

Så idag stod det TAG på schemat!

Mycket kortfattat så är TAG klickerträning för människor (Teaching with Acoustic Guidance). Man beskriver målet för övningen, gör sedan upp sk TAGpunkter som ska uppfyllas för att få ett klick, och tar sig så stegvis framåt. Allt fokus på det positiva. En längre sammanfattning av teorin kommer så småningom...

Otroligt intressant, och jättekul att få testa i små övningar! Den sista övningen var att lära någon slänga en klicker bakom ryggen och träffa en mugg, en utmaning att bryta ner det i tydliga TAGpunkter... Vår grupp trixade runt lite, men det jag gillade mest var:

1. Sitt på stol

2. Vänd ryggen mot bordet

3. Klicker i handen

4. Böj på armbågen

5. Handen ovanför axeln

6. Nudda örat med armen

7. Släpp klickern

Muggen stod på bordet bakom personen.

En TAGpunkt ska vara kort, innehålla endast ett kriterie, fokusera på mätbart beteende, och positivt formulerad. Känns det igen?

För mig kändes det väldigt naturligt, en utveckling av det sätt jag redan försöker jobba på. Underbart att få redskap på hur man kan bli tydligare och göra träningen bättre! Det är ju hela tiden dit man strävar. Det svåraste för mig kommer att bli att inte träna människans hund, utan endast människan, oavsett vad hunden gör...Lita på systemet, om människan gör alla detaljer rätt så kommer hunden att göra rätt! Och träna mekaniska färdigheter utan hund så mycket som möjligt.

Vi fick en privat uppgift också, först fick vi göra varsin "tagginator", ett pärlband med tio pärlor som kan flyttas upp och ner med en karbinhake i änden (min är vackert grön och orange). Sedan fick vi sätta en TAGpunkt för oss själva, och för varje gång TAGen uppfylls får vi flytta en pärla. Jag valde "drick vatten" (varje klunk var värd en grön pärla, fem gröna var värd en orange, fem oranga gav ett choklad). Det gick utmärkt! Tre glas senare hade jag förtjänat mitt choklad. Det är VÄLDIGT förstärkande att få flytta en pärla...

Jag är stolt och förvånad över Mårran! Lugn och härlig, inte ett skall, inte ett morr! Lite träningssugen på lunchen och ville tom leka, vi gick promenad med Hello och Puma utan problem, mötte hundar och hade oss...Hon har varit med mig i lektionssalen ganska mycket, och ställt sig in hos mina kurskamrater med pussar och kramar.

Nu sitter vi på vandrarhemmet som enda gäster, så jag kan lugnt lämna henne här medans jag äter middag i stan utan att riskera att någon störs. Hon är på väg att somna i sängen efter en lång skogspromenad och ser väldigt nöjd ut.

Höglöp inföll 13 mars, så nu tror Popsy att hon har valpar i magen. Man tycker hon borde lära sig efter falskt alarm varenda gång, men icke.

Så nu gnälls det, hon bäddar överallt (inklusive min mage, aj), hon pressar nosen (Popsy Special, nosen pressas HÅRT mot valfri fläck och hålls kvar där ca en minut innan den flyttas ca en millimeter i någon riktning och proceduren upprepas. Oftast pressar hon mot sin mage, men allt duger...kudde, byxben, soffan...Och nej, hon får knappt luft) och hon blir tjock eftersom hon äter ALLT hon kan hitta. Igår snodde hon en äggula av Mårran SOM MÅRRAN REDAN BÖRJAT ÄTA PÅ! Bara knuffade undan nosen som en självklarhet. Hormoner... Jag ser fram emot "nedkomst" om ca en vecka med tillhörande mjölkbildning (det kommer att lukta sur mjölk överallt eftersom hon läcker) och runtbärning av leksaker. Och mera pip förstås...

Annars kommer dagen att vigas åt förberedelser inför helgen. Det ska bli så roligt att ta med Mårran! Få se vad hon gillar att bo på vandrarhem.

Jag fick en komplimang av en av de manliga styrelseledamoterna igår: "Du ser ut som att du lever!" Jo, det har varit hyfsat lugnt i mitt liv på sistone, och dessutom blir jag piggare när hundarna går bra. Trevligt att det märks!

Mötet var betydligt lugnare men lika trevligt som sist, och det känns som att vi kommer en liten bit på rätt håll varje månad. Skånevänner, sprid ryktet: vi börjar hålla kurser igen! Framför allt agilitysektorn, men anmäl även till rally, valp, och allmänlydnad. Jag kan inte lova en plats, men jag kan garantera att vi jobbar på det med allt vi har!

Annars gör regnet mig oinspirerad, Popsy sur (i dubbel bemärkelse), Mårran disträ, och hästarna blöta. Jag ser fram emot att åka till Uddevalla och träna i helgen! Hoppas vi slipper regn...