Som AK så riktigt påpekade så hände vår körolycka innan bloggen föddes, så här följer en beskrivning av hur man INTE ska köra in en häst!

Vår förra ardenner var ganska rasotypisk i humöret: känslig, lättskrämd och bakskygg. Hans strategi var att fly, det märkte vi tidigt.

Han var tömkörd när vi köpte honom, så vi jobbade med draglinor, lösa skaklar, däck, kälke, och till slut liten vagn och stor vagn. Under 1,5 år vande vi honom sakta men säkert vid att aker bakom kunde flaxa, klirra, prassla, studsa, och allt annat vi kunde komma på, och att det enda som hände var att morötter serverades. Ingenting att hetsa upp sig över!

Ola körde honom ensam med släden i skritt och trav, och han började kännas säker med vagnen. Vi anmälde honom till hingstvisning med körprov.

Två dagar innan körprovet körde Ola honom i hagen, helt plötsligt fick han panik (varför får vi aldrig veta) och sprang blint med vagnen efter. Ola kastade sig av och vi sprang båda två för att genskjuta honom och få stopp på ekipaget innan han bröt benen av sig. Jag kom fram först, tog tag i tyglarna, blev omkullsprungen och hamnade under hästen och vagnen. Efter att ha fått en hov i korsryggen funderade jag över om jag skulle vakna på sjukhus...lustigt hur man hinner tänka! Tack och lov blev det aldrig aktuellt, vagnen välte och Ola fick tag på tyglarna precis innan hjulen gick över mig.

Så där låg jag, hade tappat andan men kände mig annars mörbultad men OK, och försökte få luft så att jag kunde stoppa Ola från att ringa ambulans. Athlas stod helt lugn framför den välta vagnen och verkade tänka "knäppa människa, varför ligger hon där?". Vagnen var demolerad, det visade sig efter några dagar att Ola brutit fotleden i fallet eller vid vagnstoppandet, och att spänna något bakom Athlas var inte längre ett alternativ...Han fick panik även när vi spände på den gamla vanliga kälken, och varken Ola eller jag kände oss redo att ta tag i något som hade med körning att göra.

 Några månader senare dog Athlas, så vi behövde aldrig ta något beslut om vi skulle försöka "reparera skadan" eller inte.

När vi köpte Benjamin efter några månaders febrilt letande efter en ny ardenner var vi fast beslutna att inte göra samma misstag! Det var MYCKET obehagligt de första gångerna vi spände något bakom honom, men för varje pass blev det lite lättare. Nu är han världens tryggaste och inte minst lataste häst och det gör ju saken betydligt enklare...han tittar på sina nervösa ägare med sina lugna ögon och liksom säger "Men hallå? Vad pysslar ni med? Vagn, vadå vagn, vem bryr sig?"

Rena terapijobbet att skriva om elendet...Säkert nyttigt för min egen bearbetning!

 

AK

29 juli 2009 13:34

Jag känner så med er..
Jättemodigt att vara igång igen tycker jag! Duktiga är ni!
Tack för att du berättade.
Min olycka var bara med en shettis men gjorde ont ändå, så jag förstår verkligen vilka följder en olycka med en stor häst kan få....

http://bacillen.wordpress.com

 

AK

29 juli 2009 14:05

Föresten, vad menar du att ni gjorde för fel och misstag med Athlas? Som ni nu inte gjort med Benjamin?

http://bacillen.wordpress.com

 

Åsa

29 juli 2009 15:24

Jag kan ju bara spekulera i efterhand, och det är möjligt att det hade gått utmärkt om vi haft en annan individ att jobba med, men några punkter har vi verkligen varit noga med att tänka på:
1. Vi valde en unghäst som gått med sin mamma framför vagn ett antal gånger och som var uppfödd av vana kuskar.
2. Vi började mycket tidigare med att spänna saker bakom (redan när han var två år) och la mycket tid på att vänja honom vid allt som låter och skumpar och ser konstigt ut. Mycket godis! Athlas försökte vi undvika att skrämma, med Benji har vi nästan gjort tvärt om (under tröskelvärdet, naturligtvis)
3. Jag lämnade min plats vid Benjis huvud så snart han kändes någorlunda säker, för att han skulle få mer tillit och kontakt med husse som kör istället för att "stödja sig" på mig.
4. Vi hade en del materialproblem pga av okunskap som vi har fixat till.
5. Kanske viktigast: vi har ingen "deadline" utan kan verkligen ta allt i lugn och ro. Han är ju kastrerad och ska inte visas, och är bara tre år gammal i år, så vi har tiden för oss :)
En spekulering som jag har haft är också ifall att vår allmänna hästhållning har ändrats till mer utsläckning/belöningstänk (det är oerhört sällan som Benji blivit tillsagd etc), och om det har påverkat våra hästars allmänna sinnestillstånd till det bättre. Jag tror det. Jag menar, han väger snart 800 kg och behöver specialbeställt träns, och han är alltid vänlig och samarbetsvillig och respektfull. Snabbaste sättet att få en godbit...;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till min förvåning upptäckte jag att denna bloggen, trots att den varit inaktiv ganska länge, fortfarande har nästan tvåhundra besökare i månaden...Wow!   Ni som snubblar in här och blir nyfikna på vart jag tagit vägen kan surfa vidare till glada...

För alla er som undrar hur det gick med Popsy: Operationen gick bra, tumören är som sagt elakartad och kommer tillbaka men med lite tur så får vi ett par år till. Just nu är hon piggare än någonsin! :)   Kändes inte rättvist att avsluta med en ...

Olika omständigheter gör att jag avslutar bloggandet. Sorry alla mina vänner! Tack för denna tiden, ni som vill är välkomna att bli mina vänner på facebook och naturligtvis finns hemsidan www.asashundar.se och min bilddagbok http://asashundar.bi...

Popsys testresultat från tumören kom idag. Elakartad. Min värld står stilla. ...

Det är jobbigt att inte kunna träna hund så mycket som man vill inför lördag...liiite nervös är jag, och då blir jag energisk, och den extra energin får perfekt utlopp i hundträning. Så igår fick jag en timme över innan styrelsemötet, och passade p...