...är det utan Vilma.

Hon hade visserligen blivit glad när hennes husse kom och hoppat upp i bilen, men lika snabbt hoppat ner igen och gått bort till Ola.

Mårran gick och letade hela kvällen. Var Vilma i badrummet? I hallen? Ute? Nej, ingenstans...

Men på plussidan så kunde jag släppa båda hundarna på fältet på morgonpromenaden och träna visselpipa med superbelöning! Inkallningen underhåller jag ofta, för att hålla den superfräsch. Just nu kan jag skryta lite och påstå att jag har 99% säkerhet i inkallningen. Nästa vecka kanske det ser annorlunda ut, men i morse har jag faktiskt räknat till 100 lyckade inkallningar i rad på varje hund. Jag känner mig som en lyckad hundtränare :D

Idag kom mitt nya (begagnade) objektiv! Nu ska det bara bli lite sol imorgon så jag får testa ordentligt!

Jag hatar att stå här och göra absolut ingenting när jag har 1000 saker att göra hemma! Dessutom tröstar jag mig med chips. Jag har INGEN VILJESTYRKA!

När jag kommer hem är Vilma borta. Det känns jobbigt...Hon är som en av mina egna hundar, och jag är säker på att jag är hennes "riktiga" matte. Men, nu är hon inte min, och det får jag helt enkelt acceptera.

Nu får hon återgå till sitt liv som gårdshund, med sina får och sina marker, och det är väl inget dåligt liv för en hund. Mental stimulans och motion skaffar hon på egen hand, till ägarnas förtvivlan ;) Jag säger GO, VILMA! De får skylla sig själva som inte vill ha allt det du kan ge.

Mårran kommer också att sakna sin syster, inte längre någon att lägga sig bredvid och putsa öronen på, ingen att leka i timtal med, ingen att ha dragkamp med en trasig strumpa med...OK, VI finns ju, men jag tror att hon saknar en hundkompis (Popsy uppfyller tyvärr inte de kriterierna). Kanske är det därför hon pratar med hunden i spegeln...

Vilket vemodigt inlägg! Men jag känner mig melankolisk. Jag tror att jag ska gå och köpa en choklad-delfin att muntra upp mig med!

Benji har fått ett nytt jobb nu när all ved är flyttad: att dra gödsel upp i bortre hagen (upp på kullen). Första lasset gick idag.

Vi konstaterade att hela släden hade frusit fast och var omöjlig att rubba för två personer. "Äh, vi testar och ser vad han gör!" Han tog spjärn...och drog. Och drog. Och drog! Ivrigt påhejad av oss båda och med många sockerbitar som belöning fick han loss lasset på tredje försöket. Nästa fråga: hur reagerar han när lasset plötsligt släpper? Inte alls...

Nöjd drog han upp lasset för kullen där vi spände loss medans Ola lastade av gödseln (jag ville hålla honom i rörelse efter ansträngningen). Spände för igen, och körde hem med en mycket glad och pigg häst.

Han är så bäst!

Förlåt...jag är besatt...

Jag är ganska nöjd, både med färger och skärpa. Detta är min fovoritväxt just nu. Tack till Ylva som gav den till mig!

Promenadgänget samlades för årets första promenad idag.

Mårran var MYCKET lugnare än sist, och åt gärna Malins kyckling (måste fixa eget godis! Jag skäms!), det enda som fick igång henne var att sjunga i kör med Zicko. De har en ganska udda syn på körsång, det låter mest som upphetsat skällande i min människoöron...Men hon hävdar envist att de tränar för körslaget 2010.

Efter lite förberedande träning på parkeringsplatsen (Zicko tyckte att ALLA hundar var blodtörstiga monster med undantag för Mårran, och värsta av alla var lilla JRT:n Bojjan...) så startade vi vår runda. Jag och Susanne tog täten, sedan Malin med prickisMio på lagom avstånd för att Zicko skulle kunna hålla sig lugn. Han och Mårran var de enda som inte uppförde sig exemplariskt...små luddiga hundar var RÄLIGA, och när han skällde så skällde Mårran. Min uppmärksamhet var delad mellan Mårran och Zicko, men allteftersom promenaden fortskred blev Zicko lugnare, de andra hundarna kunde gå på normalt avstånd och byta plats, det sista mötet klarade han jättefint utan ett skall! Mårran jobbade på att INTE gå igång och stämma in, och blev också bättre och bättre. Fortfarande en del jobb kvar innan vi är där vi var i höstas, men det går snabbt på rätt håll.

Sedan till klubben för att fota årets klubbmästare. Dåligt väder och dimma gjorde att vi testade inomhus, vilket gav några mindre smickrande skuggor på väggen bakom. Alla hundar satt snyggt vid sina ägare och tittade in i kameran...utom Popsy! Hon hade sett en gul pipis, och VÄGRADE vara stilla. Till slut blev vårat foto så här:

Notera pipisen!

Inte världens bästa foto, men det gör sitt jobb. Klubbmästare i lydnad 2008! Inte illa av en terrier med DAMP-problem...

Jag har varit på föredraget påverkan/åverkan hela dagen, och lyssnat på väldigt bra föreläsningar! Mina anteckningar kommer så fort de är renskrivna. Just nu är huvudet lite mosigt...