Jag har plockat fram min gamla kamera, och för att vara budgetvariant så tar den OK bilder.

Loppan tigger godis

Ovanligt bra bild på Mårran, fokus på mig och inte på fälten!

Den här är jag faktiskt väldigt nöjd med! Skarp och fin, lite av hennes färger kommer fram.

Popsy ute på stubbåkern. "Blött om tassarna!"

Här ser man  nackdelen med en billig kamera: även om skärpan är hyfsad så är detaljerna kassa.

Lekinvit från Mårran

Popsy är inte helt oäven!

Jodå, bildbevis för att mina hundar inte hatar varandra trots allt. Här är det riktigt tydligt att kameran inte klarar uppgiften, Mårrans färg är lite lustig...

Och nu tröttnar Popsy.

Så Mårran sätter full fart till mig istället!

Mårran var så störig när jag kom hem, att när hon till slut la sig ner i två sekunder belönade jag med ett träningspass (ovanligt de dagar som jag jobbar till åtta). Naturligtvis skulle metallapporten fram när hon nu var så taggad! Lustigt, det brukar vara Popsy som tigger träning...men hon låg och snarkade...

Lite Frolic var höjden av lycka (hon måste varit hungrig!), och metallapporten greps, bars, lämnades av, och hölls fast trots störning. Det enda vi behövde jobba lite med var att lyfta den från marken. Det kanske är obehagligt mot tänderna? I allafall så började jag med att hålla den längre och längre ner, och klickade när hon lyfte upp den. Efter några gånger blev greppet mera självsäkert och jag la den på vovvesängen så att hon skulle lyfta en liten bit, men inte hela vägenfrån golvet. "Läskigt!" Jag provade hålla den precis vid sängen, helt OK. Så jag började med att hålla i den medans den låg på sängen, och sedan flytta min hand cm för cm bort från den. Många små steg  leder till ett snyggt gripande!

Nöjd körde jag lite backanden (spikraka!), ställanden vid sidan (spikraka), stå-gå runt hund (hur stadig som helst). Hon kunde helt enkelt inte misslyckas!

Sedan var hon lugn och fin, och somnade vid mina fötter.

Jag var så nöjd med Mårran och metallen igår, men hej vad jag bedrog mig! Idag ville hon inte ens titta på den...än mindre ta den i munnen...Börja om från början! Ska vässa upp förstärkningarna rejält, det blir nog ett pass vid matbordet, samt apporten i munnen när jag kommer hem (stark lyckokänsla).

Popsy fick ett pass i sängen, eftersom jag ville träna gripande från "marken" utan risk föär skrammel. Efter ett par tveksamma gripanden upptäckte hon att det var en riktigt rolig lek, och hämtade apporten till mig från sängens alla hörn. Vi tränade lite "håll fast", och hon höll stadigt och utan tendens att släppa tills jag klickade.

En annan sak som måste göras med båda innan jag kan börja träna metallen "på allvar" är att betinga ljudet när den går i marken! Som det är nu skräms de rejält, och det främjar inte direkt träningen...Alternativt bara träna på gräs eller i sängen, men det begränsar oss något.

Jag har äntligen köpt en metallapport, detta förhatliga, lömska, strömledande(?) föremål om man frågar Popsy. Ska vi någonsin fixa elit börjar det bli dags att träna...och dit ska vi ju (sure, men man måste ha drömmål!).

Matskålen i ena ringhörnan, apporten i den andra, och Popsy mittemellan. Vad gör en hungrig terrier? Jodå, efter lite nostouchar så grep hon...mycket försiktigt...Första passet körde vi enbart gripanden, och shejpade att hon skulle greppa ordentligt och direkt. Andra passet började jag jobba med att hålla den längre och säkrare (det är så lätt att man fastnar i "gripa-spotta"). Jag var noga med att hålla på mina kriterier och inte backa när hon helt plötsligt sa "ska min svaga mun kunna bära hela den tunga metallapporten? Omöjligt", utan pausa några sekunder och sedan köra igen med samma kriterier. Jodå, det går framåt! Till slut greppade hon utan att tveka, höll ordentligt, jag tajmade klicket så att hon verkligen höll hårt och inte var på väg att spotta, och kunde tom dra lätt i apporten. Jag släpper den inte helt än så länge, men hon bär vikten själv. Den är faktiskt lättare än hennes stora träapport...

Jag var lite orolig över att den tappade tanden skulle ställa till problem, men hon har inte visat något än.

Mårran har inte fattat att metall är räligt att hålla i munnen, så vi shejpade snygga gripanden på fem minuter och avslutade. Problemet med henne kommer att vara skramlet om hon tappar den...Jag tränar med en dubbelvikt handduk under, fallifall.

Vad träningssugna ni är! Så roligt!

På fredag är jag bortbjuden på kvällen, så det blir dagtid (runt lunch). Men finns intresse så kör vi igen på lördagen!

Minimademoiselle strejkade på morgonpromenaden idag. "Jag lämnar inte min säng, och du kan inte tvinga mig!". OK, OK...

Jag och Mårran tog en regnig runda över fälten istället. Hon träffade räven, och jagade den en liten bit (inte för att den brydde sig märkbart) innan hon förbryllat stannade och tittade efter den lustiga "hunden". Jag kallade in och belönade med frolicsök i gräset.

På hemvägen passade vi på att köra några micropass (hon söker upp min vänstra sida och undrar om jag har något "jobb" till henne, hon får en uppgift, belöning, och vi avslutar), sitt-stå vid sidan, backa (rakt! Hurra!) och stå medans jag går ett varv runt (fortfarande svår...).

Till avslutning plockade jag upp absolut fokus förbi grannarna innan jag lät henne springa sista biten hem. Duktig Mårran!

Hon har börjat med en ny intressant sak på kvällarna: om ingen vill bry sig om henne så går hon och leker med hunden i spegeln. Lekskall, bugningar, ligga och bara titta uppmärksamt. Hon är...lustig...

Jag blev inspirerad av detta:

http://bacillen.wordpress.com/2008/12/01/film-pa-traningen-i-nordstan/

så på fredag kör jag något liknande. Någon som vill hänga på och störningsträna rejält? Eslöv ligger närmast till hand, men har någon en bättre idé så är jag flyttbar.

Ett hopp är ett hopp är ett hopp...Eller?

Action för era hundar i kylan!