Mitt intryck av Freddy, en böjd äldre man som pratade (fullt förståelig) danska, var att han är ödmjuk, nyfiken, och självsäker på ett sätt som ett helt liv av forskning ger.

Han började med att visa en film som gjordes om hans familj i början av 80-talet. De levde då i en "flerartsflock" med två vuxna, två barn, mormor, minst en hund, och framför allt fem vargar i ett hägn i trädgården. Alla vargarna är socialiserade med människor och uppträder lugnt, tillgivet, och lekfullt. Glada öron, glada svansar, avslappnat kroppsspråk. Vi får se lite närmare på en av vargarna, Uni, en tvåårig tik som obehindrat går i huset med barnen, stjäl mat av mormor i köket, går på koppelpromenad i byn, och tränar lydnad ihop med schäferklubben. Filmen visar kärlek och förtroende, från både vargar och människor.

Min bild av "den rädda vargen" ifrågasätts starkt när jag ser Uni gå fram och hälsa på nya människor i byn. Freddy berättar dock senare att hon var speciellt orädd, alla de andra vargarna hade reagerat alltför kraftigt med rädsla i nya miljöer för att kunna tränas på samma sätt. Han berättar också att även om det på filmen ser ut som att hon leker med barnen utan översyn, så var båda föräldrarna alltid redo att bryta och be barnen att backa undan, och barnen var väl drillade i var "gränserna" gick.

Det var ganska typiskt för Freddys hela föreläsning - barnen fick backa undan. Det var de som gjorde fel, inte vargen. En oerhörd respekt för djurets naturliga beteende, och en medvetenhet om att det är vårt ansvar att se till att djuret mår bra.

Med denna mjukstarten avklarad som en presentation av Freddy, beteendebiolog / etolog, specialiserad på vargar, som har tränat och levt med och studerat vargar i över 35 år, så startade själva föreläsningen.

Han började med att berätta om sitt och hans frus arbete: de var intresserade av att jämföra vargar och hundar. Inte genom att se om hundar betedde sig som vargar, utan tvärt om - genom att ta ut vargen i "hundens" värld och se om den betedde sig som en hund. Den forskningen är han vad jag vet ensam om i världen, hittills.

Den flock som de jobbade mest med bestod av tik, hane, och deras vapar, sammanlagt fem individer. Alla vargarna blev "dubbelt socialiserade" från början, dvs socialiserade med både människor och vargar. De blev också aktiverade med bl a dagliga koppelpromenader, dels för själva forskningsarbetet, men också för att tillgodose deras mentala behov av stimulering. De hade aldrig problem med de stereotypa beteenden som vilda djur i fångenskap ofta uppvisar, och han trodde att det var tack vare promenaderna och den övriga aktiveringen. Under promenaderna hade de alltid dubbela koppel och halsband - ett vanligt, och en stålvajer som en panikslagen varg inte kunde bita av. Stålvajern hade en ögla som fästes runt handleden, allt för att det aldrig skulle finnas någon risk att vargarna kom lösa utanför hägnet. Respekt för den "vanliga människan"!

Lyan var specialbyggd med en "bakdörr" så att de kunde sitta i lyan och studera tiken när hon födde valparna, och redan från början vänja valparna vid hur en människa såg ut och luktade. De hade hela tiden stor respekt för hennes reaktioner, och närmade sig mycket försiktigt (med en kraftig nätvägg emellan). Reagerade hon så backade de genast, och närmade sig sedan igen en liten bit. På så sätt vande hon sig successivt och accepterade deras sällskap.

Uni, den varg som inte hade den rädsla som de andra verkade ha medfött, tränade med schäferklubben lydnad och skydd (häftigt att se en varg sitta i skyddsarmen!), ställdes ut, startade lydnadsprov och motsvarande bruksprov i uppletande med godkända resultat, genomgick mentaltest och korning också med godkänt resultat, samt blodspår. Det enda hon fick problem med var skallet (vargar skäller inte). Hon var också med vid över trettio hundträffar, och INGEN av hundarna reagerade på något annat sätt än om hon varit en vanlig hund. Så var den myten avlivad...

Resultaten som de kom fram till var följande:

* Vargar lär sig på samma sätt som hundar

* Vargar lär sig snabbt, när de inte är rädda. Vid rädsla blockeras de helt, och de verkar ha en inbyggd rädsla för allt som de inte har socialiserats till som valpar.

* Vargar tränas effektivast med positiv förstärkning.

* Motivationen behöver vara maximal: gott godis, få repetitioner.

* Straff fungerar inte alls.

Någon som känner igen sin hund...?

En intressant aspekt var vargarnas enorma nyfikenhet och vilja att utfoska allt som inte var bekant. I kombination med deras luktsinne så var de otroligt skickliga på att söka upp föremål med människolukt, betydligt bättre än hundar, och de anlitades för just detta vid ett flertal tillfällen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Till min förvåning upptäckte jag att denna bloggen, trots att den varit inaktiv ganska länge, fortfarande har nästan tvåhundra besökare i månaden...Wow!   Ni som snubblar in här och blir nyfikna på vart jag tagit vägen kan surfa vidare till glada...

För alla er som undrar hur det gick med Popsy: Operationen gick bra, tumören är som sagt elakartad och kommer tillbaka men med lite tur så får vi ett par år till. Just nu är hon piggare än någonsin! :)   Kändes inte rättvist att avsluta med en ...

Olika omständigheter gör att jag avslutar bloggandet. Sorry alla mina vänner! Tack för denna tiden, ni som vill är välkomna att bli mina vänner på facebook och naturligtvis finns hemsidan www.asashundar.se och min bilddagbok http://asashundar.bi...

Popsys testresultat från tumören kom idag. Elakartad. Min värld står stilla. ...

Det är jobbigt att inte kunna träna hund så mycket som man vill inför lördag...liiite nervös är jag, och då blir jag energisk, och den extra energin får perfekt utlopp i hundträning. Så igår fick jag en timme över innan styrelsemötet, och passade p...