Benji utvecklas i superfart!

Igår red jag honom (tredje eller fjärde gången nu), och lärde honom i rask takt:

Gå fram för skänkel och smackning från halt till skritt, och från skritt till trav.

Ordet "trava".

Att hålla traven tills jag saktar av.

Att man kan gå igenom grindar FRÅN hemmet, och svänga även dit inte han tänkte gå...

Nödsignal ptrooo = tvärnit.

Det är helt otroligt hur han lär sig! Han är med och uppmärksam hela tiden, jag förstärker det jag gillar med beröm, klappar, och en sockerbit om han är extra duktig. Vill vi inte samma sak så är jag helt enkelt envisare än honom...jag tar inte i, utan bara fortsätter "tjata" tills han ger med sig. Då kommer eftergiften och massor av beröm.

Visst, helst hade jag velat rida honom helt utan negativ förstärkning och positivt straff, men jag har en lång förstärkningshistoria av traditionell ridning och behärskar det (mycket) bättre än ren PF/NS när det gäller häst.

Däremot märker jag hur mycket bättre jag har blivit på att dela upp beteenden, att öka kriterier stegvis, att verkligen belöna det jag vill ha (eller allt annat än det jag inte vill ha), och att jag automatiskt utnyttja PF i mycket högre grad på hästryggen nu än tidigare. Kul!

Det kanske är en del av förklaringen till hans supersnabba lärande...:)

Det är roligt med en häst som kommer glatt travande när vi tar ut hans utrustning!

Jag har funderat över ledarskap en längre tid nu, och försökt skriva ner mina tankar utan att lyckas...

Nej, jag tror inte på den klassiska "ledarskapsmodellen" i hundträning. Jag tror inte heller att flockar har en specifik rangordning, jag tror att det ändras med situationen och att olika individer har olika roller i olika lägen.

Jag är allergisk mor fraser som "du måste få bättre ledarskap", eller "din hund försöker klättra på rangskalan och ta över". Jag tror att hundproblem ytterst sällan beror på att hunden är "dominant", eller "ser sig som ledare".

Samtidigt så är det de facto så att jag bestämmer över mina hundar hemma hos mig. Aldrig med våld och hot, men eftersom jag står för trygghet, aktivering, mat, närhet, (egentligen alla resureser som de har) så har jag liksom lite hållhake på hundarna... Och även om jag för det mesta tycker att de får göra hur de vill så länge de inte skadar varandra, förstör (alltför mycket), eller gör saker som jag inte gillar (skäller som idioter, tigger överdrivet, hoppar på mig, slickar mig), så finns det dagligen tillfällen då jag talar om för dem hur jag vill att de ska agera och väntar mig att de lyder.

Är det ledarskap? Är det föräldraskap? Är det lärarskap?  

Jag tycker inte att jag är en "ledare" för mina djur mer än jag är en "ledare" för min familj och mina vänner. Eller mina kursare för den delen.

Eller är det just det jag är? En ledare...för jag leder ju folk, instruktörsrollen går till stor del ut på att säga till folk vad de ska göra. Jag leder min familj (i samspråk med maken) eftersom jag är övertygad om att vi tar de klokaste besluten. Jag ledde i många år mina arbetskamrater, helt enkelt genom att strukturera upp arbetslivet, ta hand om folk, lösa problem, och lyssna.

Att skapa en öppen atmosfär, att ta beslut som man hoppas gynnar hela gruppen, att lyssna både på sig själv och andra och handla därefter, är det ledarskap?

Så mycket ligger i ett ord, hur det sägs, hur det menas,  och hur det uppfattas.

Vart tar tiden vägen? Det var ju alldeles nyss jag kom hit!

Natten tillbringades hos Linnea, som släppte in en främling i sitt hem med öppna armar. Jag hade en trevlig kväll med god mat och Robinson, och sov gott med katten som sällskap. Vincent kom ner och kollade mig ett par gånger, en fuktig nos mot munnen, och sedan upp igen. Snutte!

Jag var lite nyfiken på hur dagens praktik skulle gå, med tanke på hur slutkörda hundarna var igår kunde det gå på två håll...Till min glädje skötte sig samtliga hundar om möjligt ÄNNU bättre! Vi kunde utveckla det vi påbörjade igår, och jag kunde t o m lägga in mer avancerade övningar än planerat. Att se Nacho somna i mattes knä, Bacardi hålla kontakt i kapplöpningsövningarna, Sally både gå förbi och faktiskt HÄLSA på främmande människor, eller Easy ha ett grymt drag till den filt som hon aldrig sett innan lördagen, det är sådant som verkligen får en att känna att man lyckats som instruktör...Vincent fortsatte på gårdagens linje med ännu mer avslappning och ett fantastiskt boxarbete både  och utanför boxen, och Elliott kunde hantera möten med både stora och små hundar utan att låsa sig. Han kunde t o m titta på den där äckliga korthåriga collen...(Elliotts ord, inte mina).

Nu är jag trött och vill åka hem till min egen familj, men om några dagar vet jag att börjar fila på upplägget för att bli ännu bättre nästa gång.

Fler bilder kommer!

Så har man skaffat sju nya vänner! Och sex nya hundvänner, inte minst.

Så klart var det ett helt underbart gäng som mötte mig. Fast det visste jag ju...egentligen...

Det var verkligen kul att se hur väl övningarna fungerade, och hur lätt det var att ändra konceptet för att kunna passa varje hund. Det är ett skiftande gäng, från en jaktlabbe som behöver detox från arbetsnarkomani till en Chinese crested med lite personproblem, och däremellan två tollare, en storpudel, och en korthårig collie. Bilder kommer inom snar framtid!

Stort tack till alla glada ägare som verkligen suger i sig allt jag säger och omvandlar det i praktik, och till alla goa hundar som bara är just hundar. Jag ser fram emot morgondagen!

Jag är precis ankommen med nattåget till stora huvudstan, och sitter och blir mer och mer nervös på stationen...Helt plötsligt är mitt självförtroende bortblåst, det känns som när jag var på väg till min allra första valpkurs. Hålla helgkurs? Jag? För reaktiva hundar? Jeez...

Jo, jag vet att jag freakar ur lite grann, och att allt kommer att kännas bättre när jag får träffa alla och sätta igång med det jag älskar - att träna hundar och människor, men just nu har jag seriösa tvivel över min egen lämplighet som instruktör. (Så smart av mig att lägga ut detta online där alla mina kursare kan läsa...seriöst liksom...)

Eller, det stämmer egentligen inte, jag VET att jag är väl förberedd och kan mitt ämne. Varför finns där ibland tvivel? Brottas alla med samma sak? Den lilla rösten som säger "du duger inte, du har ingen koll, hur kan du tro att du är värd något"? Det kanske är en överlevnadsmekanism, att ständigt sträva för att bli bättre. Utan nervositet ingen ansträngning...eller?

Det ska hursomhelst bli JÄTTEROLIGT att träffa alla som jag växlat mail med och chattat med på klickerforumet.

Vem vet, de kanske också är nervösa, och det över att träffa lilla mig...