Jag lyssnade på "morgonpasset" på P3 i söndags, en av programledarna har en hund (Winston) som hon pratar om ibland. Ämnet för dagen var "hangarounds" (tydligen när man ska gå med i ett gäng är man först hangaround, sedan prospect och till slut blir man medlem), och hon drog en lite humoristisk parallell till att hon är hangaround på brukshundklubben. Uppenbarligen är hon medlem i två stycken, men trivs inget vidare på någon av dem. Hon vill ha en bättre relation med sin hund och tittar då på Cesar Milan för att se hur man gör (eftersom han är värsta hundgurun).

Hennes stora problem är att hon inte VILL vara flockledare. Hon vill vara kompis med sin hund, och mår dåligt och får dåligt samvete när hon hela tiden ska påminna Winston om att han ska hålla sig på mattan. Dessutom får hon då dåligt samvete över att hon är en dålig flockledare...allt blir bara gråt och ångest, och en förvirrad hund.

Vilket får  mig att undra: hur vanligt är detta egentligen? Att kvinnor (jag må ha fel för mig, men jag upplever att det är mest kvinnor) mår dåligt över att inte kunna axla "ledarrollen", över att behöva "dominera" sin hund, över att följa oskrivna lagar om hundhavande som strider mot hur de egentligen vill att relationen ska se ut.

Och detta gör mig i min tur oerhört frustrerad över att den synen på hundhavande fortfarande är så fast rotad att den är självklar för så många! Jag slogs vilt mot min omedelbara vilja att ringa till radion och skrika högt och ljudligt DÄR FINNS ETT BÄTTRE SÄTT!

Men det gjorde jag inte. Det borde jag gjort, eller iallafall skickat ett mail som tipsar om t ex Canis eller Hundtränaren, eller någon lämplig hundblogg att följa ett tag. Jag hoppas att hon bara ville provocera lite, att hon egentligen har hittat en bra träningsmetod, att hon skämtade...men det kan jag inte veta.

Min åsikt står klar, och den blir starkare och starkare ju mer jag jobbar med hundar: det är INTE nödvändigt att straffa/dominera/utöva ledarskap för att få en väluppfostrad och lydig hund. Däremot är det nödvändigt att ha en genomtänkt strategi för hur man strukturerar sin vardag, att tänka över vilka vanor man bygger hos hunden, att vara medveten om vilka beteenden som förstärks och vilka som straffas, och att TRÄNA sina problem. Naturligtvis, ibland händer något oförutsett som man måste hantera där och då - brinner det så släcker man elden - men det VIKTIGA jobbet är att förebygga så att det inte börjar brinna igen.

Dessutom anser jag att i mitt hus gäller mina regler, om jag mina hundar uppför sig som jag önskar så har ingen rätt att säga att de gör fel. Jag tränar dem för MIN vardag, inte andras åsikter.

Vi positiva hundtränare har fortfarande en låååång uppförsbacke att kämpa i...jag tänker dra mitt strå till stacken och skicka ett mail till P3,

"till: Winstons matte".

Det är vackert att titta ut på morgonen, denna växer utanför vår (nya) altandörr:

Jag tror att där finns en pakt i mitt hem...Husse och Mårran har gängat ihop sig mot mig och mina "fåniga regler" vid matbordet.

Jag märkte den första tendensen redan när jag lämnat dem ensamma första helgen, Mårran hade bytt plats från sängen (som jag tycker är en lämplig plats) till sittande vid husses sida, räknandes varje tugga från tallrik till mun. Snabbt fixat, hund åter på sängen.

Efter nästa helg var det lite värre, nu hade hon börjat DREGLA! Snabb omträning, hund åter på sängen odreglande.

Nu i veckan upptäcker jag att hon har börjat gömma sig bakom husse, OCH HAN LUTAR SIG FRAM FÖR ATT DÖLJA HENNE! Eeeh, hallå? Överens om uppfostran? Knappast...

Dilemma: Ska jag ge upp eller ska jag börja träna BÅDE husse och hund? Tips om PF för husse? Eller jag kanske kan hitta någon variant med mig som speciell signal för just sängbeteendet? Eller ska jag bara bryta pakten rakt av genom att avslöja att jag vet allt...Får fundera ett tag.

Får någon månad sedan gjorde jag och hundarna ett makabert fynd nere vid ån: ett dött rådjur. När vi såg det var det ganska nyligen avlidet och saknade huvud. Vi har en räv som rör sig i området, ett antal minkar, och naturligtvis råkor och rovfåglar, så efter några dagar var kadavret ganska strippat. Ok, äckligt, men naturens gång liksom.

Nu har delar av det där rådjuret börjat dyka upp lite överallt...För två veckor sedan apporterade Mårran en klöv (med ben) från åkern. Förra veckan en del av ett bröstben. Idag hittade Ola och hundarna det saknade huvudet, till hälften nergrävt, med rävbajs ovanpå (för att markera att det är hennes?). Mårran tyckte att det var väldigt spännande men lite läskigt, hon cirklade runt huvudet ett antal varv innan hon vågade sig fram, och sprang SNABBT till husse på inkallning. Popsy som var lite efter (som vanligt) sprang direkt fram, varvid Mårran resolut lämnade husses sida, sprang bort till sin lilla kompis, och vallade henne mot husse och tryggheten (eller ville bara markera att huvudet var HENNES).

Alla mina tendenser att vara äckelmagad över döda djur har försvunnit sedan jag flyttade ut på landet...

Benjamin berättade att det börjar bli varmt med all fällepälsen, så utrustad med en furminator gick jag lös på hans päls. På 30 minuter var där tillräckligt mycket päls för att bygga en ny häst... Han stod helt lös och njöt och flyttade bakbenet så att jag skulle komma åt ordentligt i ljumskarna och runt familjejuvelerna. Just där var en enda kaka av intorkad svett och fällepäls, det måste ha dragit rejält när jag skoningslöst tog bort alla lösa pälsstrån. Han är så snäll!

Jag måste säga att furminatorn är överlägsen andra redskap jag har provat, både till hundarna och nu hästen. Sedan behöver man kanske inte använda den smalaste när man ger sig på en ardenner...

Lillkillen börjar växa till sig ordentligt, han har fått både nacke och manke. En riktigt snygg överlinje med fin resning! Ett par cm till så är jag riktigt nöjd. Få se om jag får tid att sadla på i helgen!

Merete skickade en jättesnygg bild på min Superbitch från helgen (namnet ät välförtjänt, tro det eller ej...otaliga är de slynglar som blivit satta på plats...)

Och en närbild på hennes personliga halsband:

Hon är faktiskt en ganska cool liten dam!

Hälsa på Merete, njut av hennes vackra hundar, och lär mer om den (just nu) roligaste sporten FREESTYLE!

Jag fortsätter min dokumentation av det som växer i min närhet...

Syren

Smörblomma (?)

Rabarber (min 100-åriga monstersort)

Magnolia - snart, snart...

Forsythia runt hela trädgården

Popsys nya favoritplats, precis lagom stor för en terrier och sol på ryggen!

Jag fick just reda på att Back on track-täcke för hundar numera klassas som doping på tävling, och har 14 dagars karenstid. What???

Hur kan ett täcke vara doping? Ska då också massage, kiroprakti, akupunktur och annan friskvård klassas som doping? (Eller gör det redan det? Inte insatt...)

Följdfråga: hur kan man testa om hunden haft täcket på sig mindre än 14 dagar innan start? Det fungerar mig veterligt genom att reflektera hundens kroppsvärme, och på så sätt öka blodgenomströmningen, och påskynda läkning av t ex sträckningar och ledinflammationer och minska smärta. Inga mätbara ämnen i blodet alltså.

Läs mer om beslutet här.

Jag får införskaffa ett fleecetäcke istället, tur att man har vänner som informerar i god tid så man slipper bli diskad...