Mina hundar ser ut som två urvridna disktrasor...

Först kom syrran på besök med sina båda barn (3 och 5 år gamla). Båda barnen älskar att leka med hundarna, klappa dem, mata dem...De är dessutom lugna och fina i rörelserna och har respekt för hundarnas signaler, så det är perfekt barnträning. Mårran älskar barn sedan innan, men Popsy har varit lite reserverad...

Sedan till Fulltofta för en rejäl promenad i det fina vädret. Vi mötte tre hundar, två av mötena gick helt perfekt, den tredje blev Mårran lite överraskad av och gav upp två skall innan hon kom till mig för att passera lugnt. Glad matte!

Vi tog en ganska kort runda, 4,4 km, men det var fullt tillräckligt för både folk och fä.

Naturligtvis passar man på att lägga spår!

Mårran fick ett viltspår ca 150m som hon tog snabbt och snyggt. Lite hög nos, men det var ju bara en timmes liggtid.

Popsy fick ett kort personspår, ca 50m, med fem pinnar + slutapport. Hon plockade tre av pinnarna perfekt, missade en helt (nosade rakt över den), och tappade spåret vid den sista så jag var nöjd med att hon krånglade sig tillbaka och insisterade inte på pinnen.

Hon spårar riktigt bra vissa sträckor, men sedan bara drar hon iväg på helt fel håll...lika koncentrerad. Jag antar att det är en bra hund att lära sig på, om jag inte lär mig läsa henne ordentligt kommer vi att fortsätta hamna fel.

Ganska nöjd ändå med Popsy, mycket nöjd med Mårran.

Så lite 10 Mb är! Efter mycket redigerande blev det så här. Gå in och rösta på Popsy på Agria.se! Vi satsar på audition i stockholm, jag menar, vem är bättre än min lilla Loppa?

Idag har jag filmat Loppan en massa till Agria-tävlingen. Inte riktigt nöjd, men jag har nog tillräckligt för att klippa ihop lite snyggt. Filmen ska ju inte vara så lång.

Andrea tog bilder på onda Popsy och goda Mårran (hmmm...vad gör det mig? den onde, den gode, den...) till min kommande artikel om aggression. Popsy fick skälla och morra av hjärtans lust i våra försök att få en bild som ser aggressiv ut. Den hysteriskt viftande svansen kan man ju klippa bort.

Mårran fick göra möten med snygga Cesar, och Popsy med lika snygga Balder. Mårran var på, på, på! Jag är oerhört nöjd med utvecklingen i hennes träning, inte bara aggression utan generellt.

Jag väntar med spänning på bilderna! Tur att man har en så schysst och duktig vän som Andrea.

Ibland är man faktiskt stolt...

Inga av våra "vanliga" träningshundar var ute i morse, men plötsligt dök en rottweiler ut ur dimman. Den hoppade och skällde och husse ryckte och skrek. Jag klickade och matade, och Mårran var lugn och åt. Än en gång bevisas vikten av att vara förberedd, alltid! Jag läser henne så tydligt att jag ser på henne när det kommer en hund långt innan jag själv hinner reagera. Titta på hunden, lita på hunden, klicka och mata.

Så enkelt det låter...

Lambis lamm mötte världen i morse...

Hussepromenaderna har gått MYCKET bättre på sistone, Ola utrustar sig med godis och är förutseende. Hundarna går lika gärna fot med honom som med mig, så de har klarat sig bra på sistone.

Tills idag.

De går sin vanliga runda, och möter helt plötsligt en lös JRT på vägen. OK, Ola kortar upp kopplena och tar fram godis, inga problem alls. JRT:n springer in på gården som brukar ha en lös hund ute (Amy, som jag skrivit lite om innan).

Tack och lov behåller Ola kontakten med hundarna som enligt utsago verkligen gick fint vid sidan. Mitt för Amys hus störtar hon ut, följd av en upphetsad JRT. Mina hundar går FORTFARANDE fint vid sidan, ca en meter från husse, med ögonkontakt. Då kastar sig Amy över Popsy och greppar henne om strupen! Mårran blir VANSINNIG (konstigt...), Ola försöker hålla henne från att kasta sig till Popsys försvar samtidigt som han försöker få bort Amy från Popsys hals. Tack och lov kom hundägarna springande och slet tag i sina hundar, så Ola kunde dra med sig en något chockad Popsy och en totalt urförbannad Mårran.

Båda hundarna lugnar sig, de hinner trettio meter, sedan hör de desperata skrik bakom sig: "Nej! Stanna! Skit också!". JRT:n är på väg i full fart... Mårran reser raggen på hela ryggen, men behåller kontakten med Ola (otroligt!), och JRT:n stannar vid deras kissefläck så att husse hinner ikapp.

Jag vet inte vem som blev mest skärrad, antagligen Ola...

DUKTIGA Ola som var förberedd med kort koppel och mycket godis!

DUKTIGA Mårran som inte reagerade förren hon blev provocerad på ett sätt som ingen frisk hund hade klarat!

Och tack och lov att inte Popsy blev biten...

Mårran ägnade morronträningen åt att fortsätta med krypet, och GF "håll fast".

Det gick riktigt bra! Hon håller numera stadigt och helt utan tugg även om jag klappar henne, petar på apporten, viftar med händerna runt nosen, eller lockar med godis. Hon höll t o m fast den när jag tappade en godis som hon dök på! Hon kom på halvvägs vad hon hade i munnen, och tittade lite hjälplöst på mig som klickade och tog den.

Krypet går sakta framåt. Fast det ska det ju göra...Hon försöker ibland med att ställa sig upp (mindre jobbigt att gå fram till targetstickan än att krypa), men en meter börjar fungera ganska bra.

Popsy fick köra håll fast utan att tugga. Av en ren slump provade jag att säga "stilla" till henne direkt efter att hon gripit, och hon höll perfekt! Så en vecka framöver blir det gripande i front, följt av "stilla" (hoppas jag på att kunna tona bort ganska snabbt). Successivt ska jag vrida mig på plats. Tugg = apporten ut ur munnen.

Vi fortsatte med med stå/stanna och frikommando, fungerar superbra! Och så lite snabba lägganden under gång blandat med ställanden.

Hon fick en platsliggning i blött gräs i morse, fullt avstånd och full tid, och hon låg perfekt trots att hon skakade när jag kom in. Stackars Loppan, men nu är jag ganska säker på att det kommer att funka. Inga fler fulltid innan tävlingen!

Det verkar som att klickertränarutbildningen skjuts framåt, typiskt! Jag som hade planerat mina helger så bra... Nåja, det får fixa sig.

Jag och Mårran skolkade från agilityn idag, jag behövde helt enkelt en kväll hemma. Ola hade varit och lämnat blod och mådde verkligen inget vidare, så jag tog hand om djuren och fixade mat (pizza, mina talanger i köket är högst begränsade).

Jag la eftermiddagspromenaden sent, så att Lysiahundarna skulle vara ute. Laddad med fiskchips och grimma, men med två hundar och från "svåra" hållet direkt.

Mårran reagerade betydligt kraftigare än hon gjort på länge, lite ragg, fixering av hundarna, ganska stökig (inget itfall dock) och något enstaka upphetsat skall. Popsy blev förbannad på Mårrans hoppande och försökte bita henne i nosen (gjorde inte Mårran lugnare), och koppel var i vägen överallt (som Mårran i ren frustration bet tag i).

Jag måste försöka träna oftare med båda hundarna! Hon är nog inte redo för "cold trials" från den svåra sidan med Popsy som sällskap än, fast jag är ändå nöjd med att hon inte blev sitt tidigare "rasande monster"-jag.

När vi väl kommit förbi (hon lugnade sig något på vägen) kom nästa svårighet: en främmande, stökig hund mitt på vägen. I normala fall absolut inga problem, men i hennes redan upphetsade läge så kom där ett skall. Jag satte henne lugnt och lät den andra hunden hoppa in i sin bil = problem löst.

När jag kom hem övertygade jag Ola om att ta med kameran och ta lite bilder till en artikel om just koppelaggression (kommer i Canis 3). Vi började vid macken, med deras stora svarta vakthund som är Mårrans pojkvän under löptid, och absolut inget problem. Bilden blev hyfsad.

Under tiden kom en annan hundägare med sin dobermann förbi Lysia, dobermannen totalt oberörd i slakt koppel. Dit ska vi! Avundsjuk? Oh yes!

Vi gick över vägen, och bort till det "lätta" hörnet för att få lite bilder. Mårran jobbade fint trots att en del av min koncentration var på Ola. Bilderna blev inget vidare...Vi rör oss för mycket och för snabbt.

Kanske kan övertala Andrea...Får ha lite sol först, bara!