Ronny Råtta, hundleksak inköpt från Jami hundsport, är en succé! båda hundarna tycker att det är såååå kul!

Vilken skillnad det är när de jobbar för något de VERKLIGEN gillar...jag glömmer det ibland, speciellt med Loppan som hade jobbat för en bit mossa...

Med hjälp av Ronny har vi tränat ingångar med apport idag, och snart sitter de som de ska igen. Jag är naturligtvis inte nöjd med att få tillbaka hur det brukade vara, dvs lite lite bakom och för långt ifrån, utan nu ska det lika gärna bli perfekt. En trevlig bieffekt verkar vara att hon har slutat tugga, helt plötsligt. Lustigt hur förbättrande på en aspekt av ett moment ibland hjälper upp allt det andra samtidigt...

Jag misstänker vidare att det kan vara allt belönande med kastad boll utan krav på ordentliga ingångar som har förstört apportavlämnandet till att börja med (därav Ronny och inte boll). Jag funderar på två lösningar:

1. Alltid ingång och avlämnande, även leksak.

2. Aldrig avlämnande i hand med leksak, utan tack - släpp på marken framför mig istället.

Tankar, någon? Jag känner personligen att "krav" på korrekt ingång kan komma ivägen för spontaniteten och den vilda leksaksjakten, dessutom gör hon ju en massa annat med leksaken som jag inte vill ha i apporteringen (tuggar, kastar, tassdödar, springer rundor). Kanske bättre att ha leksaksleken så skild som möjligt, även i avlämnandet? Å andra sidan får jag ju många möjligheter att träna ingång, och risken för att "göra fel" är minimal eftersom avlämnande alltid sker på samma sätt. Knepigt...

Mårran var varm = fungerade dåligt. Ett kort pass, hon ville inte leka och knappt ta godis. Lite kryp, lite framförmapp, mycket störning med hästarna nära.

Vovvarna tycker att det är VARMT! Långa tungor, mycket flämtande t o m på Popsy som älskar värme. Men tränar gör vi ändå!

Popsy fick köra igenom GF ute i hagen. Hon mådde lite kymigt, men träna är ju alltid kul! Hon flämtade bra efter bara fem minuter, men terrier som hon är så ger hon aldrig upp."Snälla matte, bara lite till..."

Hon är fortfarande inte helt repetitionsklok, men mycket bättre, och hon har lättare för att "släppa" det gamla när vi byter beteende. Det ska nog bli bra!

Mårran fick ett kort pass i skuggan under trädet vid staketet, och jobbade på bra...tills en kanin skuttade fram mitt under nosen på henne. Hon satte efter, men bromsade efter tio meter (hon var typ en meter från kaninen) och kom genast när jag visslade! Otroligt! Träningen blev lite si och så efter det...

Popsy fick ytterligare ett kort pass där vi tränade att skilja mella signalerna för stå, sitt och ligg under marsch. Hon blir totalt slut av att behöva koncentrera sig på att faktiskt lyssna och inte bara chansa tills jag klickar något.

På söndag 15 kommer hela klickertränarkursen till mig, i brist på annan plats. Vi tränar i mellanhagen (ska försöka klippa gräset tills dess), också känd som mina hundars "lekstuga", där de är vana att strosa runt, nosa, rulla sig i hästskit, äta hästskit, helt enkelt vara helt fria hundar.

Det känns som en bra idé att ändra lite på deras förväntningar INNAN kursen.

Sagt och gjort, ut med koner, boll och Popsy: här ska tränas ruta! Tack och lov så är hon en träningsglad hund, och ställde om sig blixtsnabbt.

Vi har inte tränat ruta på ett bra tag, så vi började med lite "hitta mitten", och ökade avståndet efterhand. Jag märkte av att det var en ny plats, hon var inte superfokuserad på just konerna utan sprang glatt ut lite hur som helst. Efter ett par gånger slutade jag dirigera in henne (som är enkelt, men hon ska ju hitta själv), och bara ställde mig och väntade. Hon stannade upp, tittade på mig en stund, tittade sig runt omkring, fick syn på konerna och sprang rakt in i mitten! Jackpot!

Efter det fick jag t o m ett par spontana rutskick (helt OK i det läget vi är nu), och hon rättade sig flera gånger på egen hand när hon sprungit ut snett.

Sista skicket var från 20 meter, hon sprang perfekt ut, ställde sig på kommando, jag klickade och kommenderade "framåt, sök" till den gömda tennisbollen. Vi förstod varandra perfekt...SÅ häftigt!

Hela veckan blir det alltså träning i hagen med superbelöningar, för att vi öht ska ha en chans...

Lämnade bilen och lastade ur två PIGGA hundar.

Mårran är väldigt ovan att gå i stan, men båda uppförde sig "normalt", dvs de försökte inte dra iväg med mig, hälsa på ALLA som gick förbi, eller skälla hysteriskt, däremot var det nos och kisspaus typ var femte meter... Jag hade två timmar att slå ihjäl, så vi tog det så lugnt.

Nästan framme vid Hörbys brukshundklubb bor där tydligen två stora, skällande hundar. Mårran började reagera ca tio meter ifrån, jag plockade fram klicker och godis. Hon hörde visserligen klicket, men godis? Å nej! Det kan man inte äta! Haltin var nerpackad i väskan, ingen möjlighet att byta. Så vi stog still. Efter några minuter började hon slappna av i kroppen (raggen var aldrig uppe, så nära gick vi inte). Några minuter till så började hon nosa i gräset, mycket intensivt.

Vi nosade oss förbi hela vägen!

Det tog tio minuter att gå tio meter, men hon var lugn och tyst.

Jag har sett det på flera hundar nu (senast Rappe efter att han blivit påhoppad av två hundar några dagar tidigare), att de för att liksom lugna sig själva nosar i marken med frenesi och intensitet. Det är avstressande att nosa, och det skickar ut kraftigt lugnande signaler till andra hundar. "Omriktat beteende" vill jag minnas att det kallas i etologiboken av Ingrid Tapper.

På lydnadsplanen var hon inte lika tyst, men då rör det sig om uppmärksamhetsskall "JAG vill träna!", eller vaktskall "mitt revir!" om hon hör eller ser en annan hund. Det tycker jag är helt OK, hon går inte upp i stress, och jag kan bryta henne ganska enkelt vid vaktskallen. Uppmärksamhetsskallen ignorerar jag helt, det blir inte hennes tur förren hon lägger sig och kopplar av. På så sätt avtar de snabbt.

Popsy fick tävlingsträna. Hon var SEG! Jag drog fram wubba-kongen, då blev det bättre fart på Loppan.

Fjärren har vi inte tränat sedan förra tävlingen, men den satt perfekt!

Inkallandet var lite segt, men blev riktigt bra efter ett par reps.

Fin position i fria följet, men sega och sneda halter...

INGEN ingång i apporteringen! Borta! Efter åtta år! Hundar är (lagom) lustiga... Så vi stenkörde ingångar, belönade med Wubban kastad ut till vänster för att få in rumpan ordentligt, och la på apporten när det började fungera. Mycket bra resultat. Måste definitivt höja värdet på ingångar och position vid sidan, det har blivit MYCKET framförmapp på sistone.

Krypet börjar bli "färdigt", vi ska aldrig använda det utan det bara finns i repertoaren för att det är kul. Jag har fått fin signal, och ska börja släcka ut det spontana krypet härnäst.

Mårran fick korta pass med enkla saker, och lite håll-fast-apport. Värme i kombination med stadspromenad och ny plats är inte den ultimata kombon för att träna något avancerat med henne. Men hon var glad och motiverad.

Ytterligare 45 minuters stadspromenad tillbaka, nu med två hundar som såg ut som urvridna disktrasor. Tungorna var låååånga... De gick precis vid min sida, inte mycket nos, och knappt något kissande. Ingen ork kvar ens att titta på mötande hundar...

Min lilla blåa PEO har låtit lite lustigt ett tag nu. Besök hos farbror bildoktorn konstaterade drivaxel och bromsklossar.

Egentligen får jag inte köra med bilen alls, men vad gör man? Jag måste jobba för att kunna betala...

Så imorron klockan 9.45 - 11.00 (ca) är sällskap välkommet på Hörby Brukshundklubb. Lika bra att göra något vettigt medans man väntar.

I övrigt har mitt post-it-beroende slagit till igen, om än i något mindre skala. Jag har hämtat mig efter misslyckandet, gjort om min plan, köpt nytt block, på´t igen! Hundarna är glada, de känner ju inte till målet så de vet inte att de gjorde "fel". De bara gillar att peta på lappar och få godis.

Jag intalar mig själv att jag INTE ska lära dem luktdiskriminera, utan bara hitta en post-it-lapp oavsett var jag sätter den. Vill de använda nosen är det ju upp till dem, liksom. Vet inte om det i längden fungerar att försöka lura sig själv, men för tillfället håller det frustrationen borta och glädjen i träningen har kommit tillbaka. För mig, hundarna har alltid gillat lapparna.

När vi gick ut för att ge hästarna kvällsmat, Mårran först ut som vanligt, möttes vi av två råbockar i fullt slagsmål mitt i hagen! Den ena stack direkt, förloraren låg ner och var nog lite omtöcknad. Mitt emellan stod en av våra tackor, lite kaxig!

Inte vet jag om de slogs om den fagra rådjursmadamen som bor i närheten och det var en ren slump att tackan befann sig där, eller om de slogs om henne, eller om hon försvarade sin flock...

Tur man har ett bra stoppkommando på sin hund! Hon fick sin belöning när hon började slappna av och satt stilla: få nosa ordentligt överallt i gräset.

Hundlycka!

En för oss latmaskar...

Jörgens sätt att träna skiljer sig från mitt, och alltid när jag får nya idéer och synsätt presenterade så tar jag lite tid på mig att fundera över vad jag tycker. Jag har fortfarande inte bestämt mig, jag kan konstatera att det inte är något som jag kommer att använda på mina egna hundar (det tillför inte min träning något som det ser ut nu).

Vissa av teknikerna kommer jag säkert att praktisera på olika kurshundar, om jag tror att det passar hund och ägare. Antagligen kommer jag med tiden att moderera dem så att de passar mig bättre.

Jag har säkert missat en massa, men här kommer föredraget så som jag kommer ihåg det. Jag försöker ge en helt objektiv bild, vi är alla olika så bestäm själva vad ni tycker!

Jörgen började med att prata om valpen utveckling, vilka stadier den går igenom, och hur tiken börjar fostra den genom att helt enkelt hålla fast valpen tills hon är nöjd med den. Valpen lär sig snabbt att visa passiva underkastelsesignaler, den blir lugn och stilla och känner sig trygg med att mamma bestämmer. När valpen blir äldre börjar den visa aktiva underkastelsesignaler, den "fjäskar", eftersom fjäsk lönar sig och ger fördelar. Både passiv och aktiv underkastelse är alltså konsekvensbaserade: komma undan obehag och vinna fördelar. Att valpen behärskar dessa signalerna är nödvändigt för att den ska kunna överleva i flocken, en valp som inte kan "prata hund" löper risk att bli skadad eller dödad av äldre medlemmar.

Enligt Jörgens träningsfilosofi använder han sig av olika "bubblor" för att illustrera.

Den första lilla bubblan är passiv underkastelse = jag "tvingar" min vilja på hunden, som tiken gör med den lilla valpen. Håll fast tills hunden ger sig! När hunden använder en signal för underkastelse (tittar bort, slickar, tuggar, osv) går man vidare till nästa bubbla.

Den andra bubblan är MYCKET större. Aktiv underkastelse = hunden fjäskar för mig genom att göra som jag vill. Den är uppmärksam och lyhörd.

Den tredje bubblan är ungefär lika stor, det är "hundens bubbla". Här är hunden när den inte "jobbar", utan själv väljer vad den vill göra. Här finns äta, sova, leka, nosa, sexa, osv. Denna bubblan går ihop med aktiv underkastelsebubblan, det är här vi hämtar belöningarna för att hunden lyder oss.

Hundträning av moment och trix bedrivs i det fältet som bildas där de båda bubblorna överlappar vartandra. Ren fostran däremot sker genom att växla mellan passiv och aktiv underkastelse, eftersom det måste fungera alltid.

Jörgen slängde in en stark varning för att befinna sig i passiv underkastelsebubblan för mycket, ca 5% av fostran bedrivs där, de övriga 95% ska hunden vara aktivt fjäskande. Han underströk vikten av att fokusera på att ge hunden ett alternativ, efter ett förbud måste alltid ett alternativ presenteras!

Han ritade också en "stig" från passiv-bubblan ner till en varningstriangel, som han kallade försvar. Om man pressar hunden för hårt går den i försvar, den försöker fly eller bita tillbaka. En hund i försvarsställning kommer aldrig upp i aktiv-bubblan!

På frågan om hur han ställer sig till att "lägga hunden på rygg och visa vem som bestämmer" var han helt emot, eftersom hunden går i försvar. Likaså koppelryck, slag, skrik, och andra "hårda" metoder. Men, som han underströk, alla individer är olika. Funkar det är det toppen!

Hundspråket som Jörgen använder bygger mycket på beröring. Ord använder han för att förstärka olika saker. Kopplet blir som en förlängning av hans arm, det är ju också beröring. Han använder i träning framför allt dominanszonerna: över nosen, på huvudet, över nacken, och kontaktzonerna: mungiporna och vidare längst hundens sidor. Han ser hundens underkastelsesignaler som ett "kvitto" på att hunden har förstått, en slick runt munnen och bortvänd blick betyder "ja, jag fattar, du kan släppa mig!".

Föredragets andra del var en praktisk förevisning. Jörgen lånade Bojjan, en liten livlig JRT, och började med att visa hur dominans- och kontaktzonerna fungerade. Han la lite tryck på Bojjans nos och huvud, milt men bestämt, och när hon "gav sig" bytte han till att beröra kontaktzonerna.

Härefter visade han lite koppelteknik. Som de flesta hundar drar Bojjan då och då i kopplet, Jörgens svar på detta är en teknik som han kallar "knycking". Inga ryck eller segdrag, utan en serie lätta knyckar som man börjar med att betinga med godis. Knyckandet ska inte vara en bestraffning, utan en taktil signal till hunden. Han föredrar kedjehalsband eftersom rasslandet i kedjan förstärker ytterligare. Han lärde in genom att först knycka och ge godis samtidigt, sedan la han till kommando "kom här". När Bojjan svarade korrekt genom att komma belönade han med att stryka kontaktzonerna. Det fungerade utmärkt, på en kort promenad höll Bojjan fokus på Jörgen och kom direkt när han knyckte lätt om hon förlorade fokus.

Nästa teknik kallade han "ormen", om Bojjan blev fokuserad på något annat (hund, kanin, löv) svängde han kopplet mjukt från sida till sida, sa "kom här" när hon tittade på honom, och strök kontaktzonerna när hon kom.

Vid detta laget var Bojjan lugn och fokuserad, inte pipig och stressad som hon ibland blir.

Han visade hur han gör om han vill vänja hunden av med att hoppa: hunden "fastnar" helt enkelt i kopplet om den hoppar genom att man drar lätt uppåt och håller fast en liten stund när den är i högsta läget. Obehaget kommer på rätt ställe - när hunden är uppe i luften. Han underströk att hoppandet är ett naturligt sätt för hundar att hälsa på, och att det därför är svårare att bli av med.

Till slut visade han hur han lärde hunden vad "nej" betyder. Han använde två tekniker vid själva inlärningen (3 - 4 dagar), därefter räcker det att säga nej och direkt ge ett alternativ. 1. Tryck ner hunden med en hand bestämt på huvud / nacke samtidigt som du upprepar "nej, nej, nej". Ögonblicket du släpper: övergå till "kom här", belöna med kontaktzonerna, beröm, och kanske en bit godis när hunden kommer. Vägen ur ett nej ska alltid vara ett nytt kommando! 2. Lyft hundens framdel med en hand mellan frambenen samtidigt som du upprepar "nej, nej, nej". Följ upp likadant. "Nej" ska för hunden betyda "sluta med det där, lyssna på mig för vidare instruktioner".

Bojjan fattade snabbt!

Jörgen visade sedan samma saker med en annan hund som var betydligt mer avvaktande mot honom, matten fick praktisera kort, han gav lite råd och sin åsikt om hundens vidare träning (matte ocxh Jörgen var bekanta sedan innan).

Håll till godo, och kommentera gärna om jag har glömt något viktigt.