...tar Rhododendron vid. Lika vacker!

Jag roar mig i photoshop

Filosofiska tankar om bloggande...

Maken frågade häromdagen vad som är så intressant med att läsa bloggar. Jag följer ett antal och skriver själv, så jag började fundera lite.

För mig är någons blogg ett fönster in i någon annans liv, en liten bit av deras verklighet. Att följa en blogg är att få ta del av nya tankar och idéer, en ökad förståelse för andra människor. Ibland retar jag mig på inlägg. Ibland tycker jag att de är fantastiska. Ibland är det bara ointressant. Ofta är det en mix av alltihop, eftersom det inte är jag som skriver bloggen jag läser så har vi helt enkelt olika tankar om saker och ting. Det är ju det som är tjusningen, att få se en alternativ värld genom någon annans ögon.

Min egen blogg speglar ju då min egen verklighet, med mina värderingar och funderingar. Jag bloggar av flera olika anledningar:

*Att skriva av mig olika känslor och funderingar, och kunna gå tillbaka senare och se hur (om) jag utvecklas och ändrar mig. Lite "kära dagbok".

*Träningsdagbok för hundarna och hästarna.

*Samlingsplats för anteckningar från olika seminarier och utbildningar.

*Någonstans att lägga upp mina bilder och filmer, där jag enkelt har tillgång till dem och kan via för vänner.

*En liten smula reklam för mig själv och annat jag gillar. Det är ganska vanskligt, om någon inte gillar det jag skriver så blir resultatet motsatt...Men inte desto mindre så föredrar jag att öppet visa vem jag är och vad jag tycker framför att visa upp en "tillrättalagd" bild av mig själv.

*Och just nu så är bloggen integrerad i mitt TAGprojekt, om än vilande just för tillfället (kommer snart igång igen).

Naturligtvis är det en sporre att folk faktiskt LÄSER (och ibland tom kommenterar) det jag skrivit, men det är långt ifrån huvudsyftet (i så fall hade jag startat en sexblogg eller en modeblogg).

Fast jag måste erkänna att det är extra roligt att skriva något som gillas av andra, eller på något sätt hjälper eller berör någon. Så en STOR KRAM till alla er som orkat följa mina tankar så här långt!

Varje liten seger är en seger!

Igår kunde Mårran gå ut i "sin" hage, konstatera att tre hundar fanns där, och tycka att livet var helt OK. Det känns bra!

Men än är vi långt ifrån "färdiga"...grannens svarta, snälla blandras är (verkar det som) vårt sista hinder att övervinna. Inte vet jag varför Mårran anser att denna vänliga hund måste skällas ut, men ägaren frågade diskret Ola i förra veckan om det inte var jobbigt att ha en hund som inte kunde träffa andra hundar... och Mårran ser verkligen ut som ett monster när vi träffas så jag förstår frågan. Jag borde gå över och be om en gemensam promenad, så att Mårran får "skälla av sig" och konstatera att svarta rufsiga hundar INTE HELLER är farliga. Det är så mycket man borde...

Popsys ansikte har antagit en lite lustig form, liksom knölig på ställen som ska vara släta...Vet Malin misstänker inflammation efter senaste bettet så nu blir det penicillin i några dagar med förhoppning om att hennes vanliga söta utseende kommer tillbaka snart. Hon verkar inte ha ont av svullnaden, men å andra sidan så upptas hela hennes värld av icke-existerande valpar just nu. Hormoner...

Och ett stort tack till mina trevliga deltagare! Vart tog tiden vägen?

Sam tränar apportering

Kito studerar och lär

Hemulen visar hur man griper,

och spanar sedan nöjt ut över hagen.

Vissrrligen inte sol och varmt idag, men ändå...

Nästa gång jag börjar prata om "kul att tävla på lite ovanliga ställen" så stoppa mig! Visst ÄR det kul att tävla på hästsportveckan på ribban bland alla hundar, hästar, och människor, men det betyder också att man inte kan lämna en hund i bilen eftersom bilen måste vara stängd och låst, att det är svårt att hitta parkering, och att hundarna är mentalt slut redan innan de startar...

Anyway. Vi började med att köra en lååång omväg runt vägarbetet i Lund, och inte hitta tävlingsplatsen. Efter desperat samtal till Karoline blev jag satt på rätt kurs. 15 minuter efter att jag planerat att anmäla mig hade jag fortfarande inte hittat parkeringen...Skaka av sig, gå vidare.

Konstaterade att ingen hund kunde lämnas i den snart stekheta bilen. Packade godis, vatten, och kamera och tog hundarna i ett koppel: mot rallylydnadstältet!

Mårran skvallrade fint på första hunden (burkmat i fickan). Och andra. Och tredje. Sedan fick hon problem, hundar överallt! Bäst att helt enkelt hålla sig till matte (duktig hund!). Vi träffade mina föräldrar och två syskonbarn, jag konstaterade snabbt att utan hundhållare hade jag inte en chans...tack och lov för snälla pappor! Popsy hade startnummer ett, Mårran ylade hysteriskt hos pappa medans vi värmde upp.

Banvandring. Nu skrek BÅDA hundarna i högan sky, en hos varje förälder...Vadå träningsläge? Det blev en snabb banvandring för min del, tur att jag har lätt att komma ihåg banor och astt läsa på skyltar. Popsy fick lite mer uppvärmning, dags för start.

Hon var seg och trött och varm, men skötte sitt jobb. Tre poängs förarfel i spiral vänster (alltför långt ifrån konerna), ett par långsamt utfört (pipis utanför planen stör henne ordentligt), men vi landade på 93 poäng och en andraplats! Förarfelen stör mig...annars är jag nöjd med henne. Hon var inte på topp, men kämpade på bra.

Byte av hund. Nu blev det en lååång väntan med en Mårran som blev tröttare och varmare för varje minut...Äntligen vår tur (näst sist). Hon börjar med att hitta en "Mårranfläck", dvs en fläck som är OMÖJLIG att gå på, precis före första skylten. Istället för "sitt-stå-ett varv runt" blev det "hund går ett varv runt skylt på egen hand" och 10 poängs avdrag. Glöm det, fokusera framåt! Sändande över hinder gick hyfsat, tveksamhet på halten vid nästa skylt, och återigen förarfel på spiralen. Sedan vaknade hon till liv, fällde fram öronen och fungerade utmärkt ända tills en hund började skälla hysteriskt vid kortsidan (där dessutom Mårrefläcken var). Tveksamhet på ett par skyltar, men hon utförde momenten hyfsat korrekt. Jag var nöjd med att hon öht jobbade! Domaren fångade oss på vägen ut "hon ser lite försiktig ut..." Minst sagt! ;) Det blev iallafall 82 poäng och en femteplats.

Slutsats: Momenten börjar bli väl i flyt, men behöver generaliseras mera på båda hundarna. Rallyskyltarna behöver laddas ännu mera för att ge en säkerhet hos Mårran på banan. Det känns som att vi gjorde vårt bästa under omständigheterna, alla tre! Och ett steg närmare nästa klass, båda blev godkända.

I brist på något vettigt att skriva om (jobbat hela dagen) så kommer här Popsys topplista över leksaker (skriven av Popsy):

10. Dog Fighter var den första aktiveringsleksaken vi stiftade bekantskap med. Med lite fantasi kan den användas till så mycket mer, och träklossarna är kanon att tugga på! Den har dessutom hjälpt den mindre begåvade Vilma att upptäcka att hon kan använda munnen till mer än att äta.

9. Mjukdjur är delikata att bita sönder och slita ur stoppningen ur. Jag brukar stjäla Mårrans mjukdjur, hon blir så härligt stött. Personligt bästa: 30 sekunder till helt tom. Det måste vara någon sorts rekord!

8. Dog Twister är riktigt kul att skicka över golvet, helst i närheten av mattes grejer...hon ser så rolig ut när hon försöker rädda ömtåliga saker som dörrar eller skåpsluckor.

7. Target stick platsar definitivt på min leksakslista. Allt som är roligt är leksaker.

6. Liten boll är en klassiker! Jag har lärt matte att kasta bollen på kommando. Eftersom människor är tröga så har jag ett tydligt kroppskommando: jag går upp på hennes vänstra sida och går där tills hon inte kan ignorera mig längre. Och vips kastar hon bollen!

5.  Apporten är en favorit! Så många användningsområden, men klart roligast att lirka ut ur mattes träningsväska (vi har en rolig lek där hon försöker lura mig med stängda dragkedjor) och sedan tugga på i lugn och ro.

4. Kongen är en av Guds gåvor till hundarna...speciellt när man ser ynklig ut och får den serverad med burkmat inuti! Min är svart - för den coolaste jycken.

3. Wubba-kong har gjort träningen av matte så mycket enklare! Helt plötsligt vill hon kasta och kampa med leksak, det känns skönt att ha fått upp leklusten på henne. Jag har ett avancerat signalspråk för att hon ska förstå och måste ibland vara väldigt tydlig och envis, men till slut så trillar polletten ner. Inte lätt att bara ha två ben...

2. Gourdo. Det ska erkännas, det är en chansning att sätta den så högt, eftersom jag faktiskt aldrig har sett en på riktigt. Men den verkar som gjord för den kungligaste av raser: JRT! Jag tjatar dagligen på matte att jag vill ha en, varje dag borde vara en Popsy-present-dag.

1. Men bäst av allt är mattes egna fårleksaker...jag kan roa mig i evigheter med den delikata pälsbiten, helst med det långa bandet så man får jaga lite. Tom tröga Mårran gillar får! Konstigt att jag inte får jaga de levande?..

Nej, det är inte Popsy som blivit uppäten.

Nu är det tid för harpaltar, och de läggs i det höga gräset vid sidan av vår promenad. Mårran har stenkoll...Igår vände jag mig PRECIS som hon slängde upp den pyttelilla (nydödade) haren i luften för att svälja den hel. "NEJ! SLÄPP!" Hon gav mig en blick som tydligt sa "glädjedödare" och släppte haren och kom bort till mig. "Jaha, vad har du istället då?". Ibland är man tacksam att man hjärntvättat sin hund att tro att jag ALLTID kan trumfa det hon håller på med. Eftersom jag faktiskt inte kunde det denna gången blir det till att ha med hemligt extragott godis under promenaden ett par dagar nu.

Popsy fick vara med som visningshund på gårdagens kurs, enklare och snabbare att visa än att förklara. Jag hade inte räknat med att hon skulle försvinna nästan helt i det höga gräset...Hon gjorde (hyfsat) det hon följde med för, och låg snällt och väntade resten av tiden. Ingen kaktjuv igen!