Eller ska jag skylla på hormoner? Skendräktighet är ett elende...

Mårran blir inte gnällig eller överdriviet bäddig, hon blir lättirriterad och rent ut sagt pissig ibland.

Ute på morgonpromenad, Mårran scannar omgivningen efter något ätbart: död sork, kanindel, harbajs...(verkar också ha med hormonerna att göra. Jag skyller allt på dem) Står och nosar i en grästuva, Popsy vill gå hem men vill inte gå ensam, och skäller på Mårran att skynda sig. Jag går ca 20 meter bort, van vid scenariot.

Helt plötsligt flyger fan i Mårran, hon bestämmer sig för att Popsy måste bli platt, här och nu! Så hon slänger sig över Popsy, som ger sig direkt (hon har blivit LITE klokare med åren). Släpper, Popsy försöker gå därifrån, men ICKE! Mårran är på henne så fort hon reser sig upp eller försöker krypa bort. (Just nu är jag på väg i full fart vilt rytande åt Mårran att backa undan. Vilket hon gör när jag kommit fem meter bort.) Händelseförlopp: ca tre sekunder. Resultat: ett nytt jack i Popsys lilla ansikte, precis under ena ögat. Inte för att hon bryr sig märkbart, men JAG bryr mig! Vad hade hänt om jag varit längre bort, eller inte där alls?

Förbannad och full av adrenalin la jag Mårran plats och gick bort och undersökte Popsy ordentligt (som bjöd på beteenden för att få godis. Tack och lov att hon är mer eller  mindre oförstörbar!) Mårran kände av hur arg jag var och rörde inte en fena, kom direkt till min sida och gick med nosen klistrad vid mitt vänstra lår hela vägen hem (snett bakom mig). Jag kunde knappt titta på henne...

Jag blir så ledsen och frustrerad! För det mesta finns där varningstecken, men idag märkte jag ingenting förren det smällde. Delade är de redan när jag inte är hemma, men ska jag behöva ha Mårran i koppel under promenaderna dessutom? Alla embryon till planer på att skaffa valp är utsuddade ur mitt huvud igen...

Jag roade mig med att döma klubbens månadstävling igår (inga krav på vare sig erfarenhet eller exakthet). Det är kul att skärskåda olika ekipage, man lär sig mycket! Siffrorna var väl lite ute och reste, men kommentarerna var iaf korrekta.

Mina egna hundar fick stanna hemma (platsliggning med skott stod på tävlingsschemat och det kändes onödigt att utsätta dem för).

De fick träna lite hemma istället. Båda är fortfarande raka och fina!

Popsy har strulat till sin vänstersnurr (igen) genom att lägga till ett extravarv vid min sida...Fruktansvärt charmigt men INTE tillåtet. Nu har vi snabbt tränat om så att hon backar runt mig istället, hon kan inte dubbelsnurra och inte sätta sig. Få se vad hon gör härnäst...

Skendräktigheten är i full gång, komplett med nospress:

Normalt beteende? Jag tvivlar...Hon pressar så hårt att hon knappt kan andas i flera sekunder, flyttar sedan nosen 1 millimeter och fortsätter.

Till avslutning: en bild på återigen lyckliga familjen (numera kommer lammen springande för att komma först till nappflaskan, och de andra försöker suga på mina fingrar...gulligt!)

Det är fortfarande kallt på nätterna, så hästarna äter sig genom de mörka timmarna. Sedan när morgonsolen kommer är det dags för en lur!

Tjena matte! Vad händer?

Stör ej, tack...

Kolla in den hängande underläppen...

Jag kommer! Tjöta...

Popsy fortsätter sitt sökande efter den perfekta sovplatsen.

Husses tvättkorg?

Dålig stadga i väggarna...kämpa på...

Yesss! Perfekt.

Jag fick för mig att jag skulle ta med TVÅ hundar på gårdagens stadspromenad. Dessutom var det enda smaskiga godis vi hade hemma VOV-färs, som delas ut med sked. Jag skulle alltså hantera: två koppel, klicker, en glasburk med färs, och en sked. Samtidigt.

Först rationaliserade jag bort ett koppel, hundarna fick fästas i varsin ände på ett och samma (långa) koppel och jag höll på mitten. Sedan försvan klickern, idag fick det duga med "bra". Burk och sked placerades i fickan, och jag hoppades att den skulle hålla sig upprätt...Färdiga att ge oss ut!

En rejäl runda genom Eslöv med våra hundvänner, fem hundmöten räknade jag till (Mårran skällde inte en enda gång utan vände sig mot mig så fort hon såg hunden), och ingen VOV-färs i fickan! Promenad = lyckad.

...men ute för första gången sedan i lördags! Linas feber har hållit sig borta, sista sprutan är given, och hon har velat komma ut i tre dagar. Hon ser hemsk ut med ett snett hängande juver och stora håligheter vid flankerna, varenda revben går att räkna, men hon tog sikte på gräset och vaggade iväg. Lammen konstaterade än en gång att mjölkmaskinen hade sinat, och sprang lyckliga ut i gräset istället. Jag hoppas hon klarar sig! Än så länge vågar jag inte hoppas för mycket eftersom hennes matlust inte är tillbaka i full skala...tur att lammen numera är mer intresserade av nappflaskan, pellets, gräs och hö istället för mamma.

Hundarna har spårat i förmiddags! Kryss i taket...Jag slog följe med Jocke och Alexandra och båda hundarna fick varsitt personspår.

Vi startade med en gemensam promenad, Mårran tyckte att Alex smala vinthund var oerhört ful och konstig och skulle skällas ut. Grundligt. Sedan råkade Haska TITTA på henne, det måste också skällas över. Osv...Men sakta lugnade hon sig och sökte kontakt med mig, till slut var punkfrisyren ett minne blott och hon kunde tom möta Haska nos mot nos! Jag tror mycket på denna typen av promenad, att främmande hundar liksom bara finns där och inte försvinner för att hon skäller. (Naturligtvis bäst om hon inte skäller alls. I en perfekt värld, med en perfekt matte.)

Under liggtiden fick Loppan träna lite spontan utgångsställning (sitter fint), vänstersnurr som har börjat strula igen (hon snurrar en extra gång helt själv...) och lite fjärr. Fjärren var hopplös! Antingen ställde hon sig på "sitt upp" eller också kröp hon i läggandet. Om igen. Om igen. Om igen...Mitt tålamod sattes på digra prov, men eftersom det kassa resultatet berodde på att hon ville för mycket snarare än för lite så kunde jag lättare skratta åt elendet...Bra träning för mig själv att träna detta inför mina nyvunna vänner! Öva mig i att min hund gör fel när andra tittar på UTAN att försöka släta över, forcera, eller ge upp.

Popsy spårade dessutom gräsligt...men nosen i backen och med full fokus på just att spåra. Att spåra MIG var däremot inte med i ekvationen! Hon rundade hit och dit, hela tiden med en uppsyn som sa "jag har koll, stör mig inte". Jag undrar vad hon anser är spårning? Vi har liksom inte samma slutmål. Nåväl...nosaktivering som nosaktivering.

Mårran letade blod i upptaget, och spårade sedan mig i brist på annat. Två helt OK vinklar, lite oengagerad, men godkänt. Sedan fick hon ta Alexandras blodspår, NU pratar vi! Hon fick vind på spårslutet och försökte gena, men följde sedan bra i lagom tempo. Säker...Duktig hund!

Mamma Lina har två dagars penicillinsprutande kvar, och har börjat fråga varför hon måste vara instängd med tre terrorrister. Hon börjar bli frisk!

Lammen bräker när jag kommer och springer mig till mötes. Jag ska inte påstå att de GILLAR att bli fångade, men det accepteras utan flykt, och de slappnar av helt i min famn. Igårkväll började alla tre suga av egen kraft! Innan har det varit "öppna munnen, häll i mjölk, stäng munnen, massera halsen", men nu fattar de hur man gör! Mitt jobb blev helt plötsligt MYCKET lättare. Ett par gånger till, sedan kan vi hänga upp nappflaskorna som "ammor" så att de kan gå och dricka när de vill.

Hundarna fick träna lite igår.

Mårran kör vidare med sin klossövning (fast nu har vi en låg bricka istället). Kriteriet är "rör vid matte", eftersom jag vill ha in rumpan mot mig så är det en tydlig (men diskret) signal att hon står rätt utan att jag behöver vända mig mot henne. Inget sättande än, bara position.

Popsy jobbade med sitt-stå på plattform, gick helt perfekt i fint flyt. På gräset: skutt. Jag började växla mellan att backa runt mig och att ställa sig, och nu lossnade något i lilla huvudet: rumpan skuttade åt ANDRA hållet, och hunden ställde sig rakt. Jobba vidare! En hel vecka kvar till tävling!

Äldsta tackan alltså (döpt efter Carolina Gynning, på tiden hon var med i Big Brother). Juverinflammation upptäcktes i lördags med akut veterinärbesök. Nu har febern gått ner och hon verkar lite piggare, men juvret är förstört...blod i båda spenarna. Lammen är frustrerade och hungriga och hoppar på sin mamma och biter henne i öronen. Lina ligger stilla, sluter ögonen, och stönar lite.

Jag håller alltså på med projekt Mata Lamm. Det borde vara enkelt eftersom de är hungriga, men icke! Nappflaskan är djävulens tortyrredskap, och jag behandlas som en talesman för spanska inkvisitionen...Vid 1 månads ålder är lammen snabba och rörliga och svårfångade. Ola gör processen kort och grabbar tag i ett ben, jag fångar in i famnen (man har väl vanan inne efter x antal vilda unghundar), och sedan är det in med nappen i munnen. När nappen väl är på plats slappnar de av och dricker en stund. Jag håller fast tills de är mjuka i kroppen, och släpper som belöning.

För att roa mig (och lära mig) har jag lagt en beteendevetenskaplig syn på processen:

"Människa nära" blir straffat (leder till infångning).

"Sitta stilla i famnen" blir förstärkt, dels en betingning med maten, dels med att jag släpper när lammet är stilla.

Det jag är nyfiken på är om de kommer att bli lättare eller svårare att fånga, dvs om obehaget att bli fångad är starkare än betingningen med maten eller tvärt om. Med tidigare flasklamm har maten snabbt vunnit, men de har varit betydligt yngre (och alltså mer lättfångade - mindre obehag).

Rapport kommer regelbundet!