Hurra, internetuppkoppling! 

Vi åkte 8.30 i morse, och kom fram 19 till Sölenstuas campingplats. Mycket vägarbete, långa bilköer, och naturligtvis kör jag dessutom fel...Men nu är vi här!

Egen stuga, guld värt! Hundarna verkar redan trivas. Och samsas. Och vara (ganska) tysta. Mina hundar är de bästa hundarna!

Efter att ha hållit sig vakna hela bilresan har de nu äntligen slocknat...Hundsäng till vänster, min säng till höger. Vi har hunnit med att titta lite på omgivningarna, promenera med grannhundarna (Lena med Dacke och Totte har stugan bredvid mig - kul!), undersöka appellplanen, och hisna över den fantastiska naturen. Nu är det sovdags för oss alla tre...

Jag håller sakta på att få spel inför resan. Allt som kändes självklart känns osäkert, och framför allt kretsar mina tankar kring om jag ska lämna Loppan hemma.

Fördelar med att ta med två hundar:

De kan avlösa varandra (den ena håller inte fysiskt och den andra kommer att ta slut psykiskt)

Jag får hjälp med två väldigt olika hundar = olika problem = mer kunskap till mig.

Jag kan träna Popsy för Maria Hagström.

Nackdelar med två hundar:

TVÅ griniga tikar ska samsas, dels med varandra och dels med alla andra hundar, och framför allt med den hund/de hundar som vi delar stuga med. Det är min största oro!

Jag har två dagar kvar att våndas...få se om jag fattar rätt beslut, det vet jag i mitten på nästa vecka. Saker och ting har en tendens att ordna sig i slutänden, i värsta fall får jag fixa ett tält eller sova i bilen med hundarna.

Igår hände det: för första gången var jag tvungen att ställas in en kurs.

Yrsel, lätt illamående, ett huvud som kändes dubbelt så stort, och en stark vilja att somna stående föranledde beslutet. Tur att man har förstående kursdeltagare!

Så eftermiddagen tillbringades mestadels i sängen, och idag känner jag mig betydligt bättre.

Igårmorse hann jag med ett kort pass stadga med Popsy, och kunde glatt konstatera att hon kommit en bra bit på väg efter helgen. Värsta lyxen: hålla kurs OCH få hunden tränad samtidigt! Vi har långt kvar till tre minuter, men en insikt har grytt i hennes lilla huvud att hon kanske vinner något på att vara helt stilla.

Hon anstränger sig verkligen för att vara just stilla, hela hunden skakar...och så funderar hon "ska jag lägga mig? Nej jag ångrar mig..." Jag känner att det verkligen kommer att bli jobbigt för henne att vara så spänd i förväntan, och funderade över hur jag skulle få henne mer avslappnad.

Som en blixt från klar himmel: vad har jag lärt ut hela helgen? Använd hundens egna lugnande signaler! Jag kan inte direkt sätta mig eller lägga mig för att lugna henne, men jag kan stå avspänt och jag kan andas. Så det gjorde jag: en djup suck. Popsy suckade (det är så häftigt när de gör så!). Jag suckade igen, och smaskade lite. Popsy slutade skaka, en liten stund men ändå. Jag gäspade ett par gånger och blinkade flera gånger och tittade lite snett bort. Popsy slappnade av i blicken (inte längre frenetiskt fäst vid mig), flyttade en tass - utan att byta position - och tittade lite lojt ut över gårdsplan. Jag gäspade igen. Skakningarna avtog. Avslappnad hund, sittande bredvid mig! Inte en tanke på att byta position (tror jag).

Vi har en plan, försökskaninen Popsy och jag!

Det känns lite tomt när en kurshelg är till ända, och jag kommer hem från "hundplaneten" till verkligheten igen...

Popsy har sovit non-stop från det vi kom hem igårkväll till dess att Ola kom hem idag vid fyra, helt slut efter att ha lekt med Per T i två dagar. Jag har inte hunnit träna henne än, men under morgonpromenaden bjöd hon spontant på "hakan i backen"...Hon är häftig!

Mårran har varit som en skugga hela förmiddagen, inte så att hon har varit på mig, men inte längre ifrån än två meter. Att det åskade hade en del med saken att göra, men också att jag varit borta - så klart. Hon har annars haft en skön helg med Ola, och träffat sin syster och sin mamma (inga slagsmål, kloka hundar hanterar att bygga en ny relation baserad på nya erfarenheter). Lycka för Mårran är att få vara tillsammans med sin människa 24 timmar om dygnet...

Tango fick naturligtvis tillbaka ögoninfektionen med full styrka när jag var borta. Mer salva. Vi ska prova med flughuva igen (Benji brukar plocka av den snabbt, men man kan ju hoppas), så länge får han ha grimma med flyveil. Elendiga flugor!

Han verkar hantera att vara barfota över förväntan! Visst är han lite ömfotad, men han är inte halt och rör sig över hagen i alla gångarter.

Benjamin tycker att han är lite trist och försöker roa sig på egen hand. Genom att förstöra saker...Någon som kan tipsa om bra hästleksaker som kan roa en treåring med myror i fötterna?

Jag förbereder mig för att åka till "hundplaneten" igen, brukslägret närmar sig med stormsteg! Nervös? Jag? Inte då...bara över att mina hundar ska råka i slagsmål och äta upp någon, eller skada sig, eller att Ola ska bli deprimerad utan mitt sällskap, eller att Popsy kommer att hoppa på tre ben, eller...(att himlen ramlar ner?)

Hektisk helg med härligt hundgäng! Det är bara att tacka och ta emot när man får jobba med duktiga hundar och hundägare.

Och på inomhusplan...Kungliga Hundar rekommenderas!

Popsy har fått träna med en av observatörerna till sin stora förtjusning (kännandes min Loppa funderar jag över vem som tränade vem), och fick sedan komma hem till Diesel och hälsa på hennes polare. Två stora golden och en tollare - och lilla morrtanten...Hon blev ganska förvånad när hon inte var tvungen att försvara sig utan tvärt om blev vänligt och respektfullt bemött, och fick till slut frispel i skogen och jagade och lekte! Det var några år sedan sist :)

På kvällen visade hon tendenser till överansträngning (konstigt...) och fick sova med sitt nya nät-backontrack. På morgonen var stelheten borta. Jag kan inte vara helt säker på att det var täcket som hjälpte, men det känns VÄLDIGT troligt. Doping eller inte, det ska hädanefter alltid finnas i närheten!

Fler bilder från dagen finns här:

http://asashundar.bilddagboken.se/p/dayview.html?directlink=1&albumid=202948

Jag får olika förfrågningar från olika människor, och vill se om intresse finns för följande:

Spårträffar i skogen 1 gång/månad, ca två timmar. Plats beroende på hur många vi blir. 50:-/gång.

Rallylydnadskursen blev snabbt fulltecknad, jag funderar på ytterligare en kurs senare i höst, eller en rallylydnadshelg.

Jag kommer också att behöva ett tävlingslydnadsekipage att coacha, du behöver inte vara fantastiskt duktig men du måste vara motiverad, gilla att träna, och vilja tävla i lydnad. Eftersom det ingår i min egen utbildning blir det ganska experimentiellt och alltså gratis. Först till kvarn...

Är du intresserad, kommentera direkt eller maila mig på asa@asashundar.se

Nu har Tango inte längre några skor.

Efter att han tappat skor och trampat på skor som har tappats halvvägs (blockhalt som följd) ca 20 gånger hittills i år så tog vi beslutet att testa. Han rids inte, underlaget är perfekt, och hovarna ser bra och välvuxna ut. Jag håller tummarna för att det funkar!

Hundarna har tränat honnör idag. Det låter helskumt, men det betyder bara att de ska kunna sitta eller ligga, vid min sida eller framför mig, under tiden som nästa startande går sin bana. Inte så "bara" upptäckte jag...

Mårran är säker när hon ligger, det har vi tränat mycket, men när hon ska sitta en längre stund blir hon övertygad om att det nog ändå är ligg jag vill ha. Visst får jag prata och visa, men det straffar sig själv att lära in momentet med hjälper...Vi kör hög frekvens och fast position istället - precis som när vi tränar platsliggning.

Popsy är ännu värre...inte oväntat :) Men hon lär sig snabbare. Hon fick följa med som kurshund på tävlingslydnaden igårkväll, och visa inlärningsgången av läggande och ställande under gång. Lilla Loppan visade perfekt! Resten av tiden låg hon på sin fäll, puffade sand i sin vattenskål, och skällde ut oförskämda hundar som kom för nära. Det gäller att ha något vettigt att pyssla med!

Jag fick just reda på att det blir två dagars lydnadsträning för Maria Hagström under lägret i Sölen, både hundarna och jag ser enormt mycket fram emot veckan! Eller, JAG ser fram emot den och hundarna är glada för att jag är glad.

Som AK så riktigt påpekade så hände vår körolycka innan bloggen föddes, så här följer en beskrivning av hur man INTE ska köra in en häst!

Vår förra ardenner var ganska rasotypisk i humöret: känslig, lättskrämd och bakskygg. Hans strategi var att fly, det märkte vi tidigt.

Han var tömkörd när vi köpte honom, så vi jobbade med draglinor, lösa skaklar, däck, kälke, och till slut liten vagn och stor vagn. Under 1,5 år vande vi honom sakta men säkert vid att aker bakom kunde flaxa, klirra, prassla, studsa, och allt annat vi kunde komma på, och att det enda som hände var att morötter serverades. Ingenting att hetsa upp sig över!

Ola körde honom ensam med släden i skritt och trav, och han började kännas säker med vagnen. Vi anmälde honom till hingstvisning med körprov.

Två dagar innan körprovet körde Ola honom i hagen, helt plötsligt fick han panik (varför får vi aldrig veta) och sprang blint med vagnen efter. Ola kastade sig av och vi sprang båda två för att genskjuta honom och få stopp på ekipaget innan han bröt benen av sig. Jag kom fram först, tog tag i tyglarna, blev omkullsprungen och hamnade under hästen och vagnen. Efter att ha fått en hov i korsryggen funderade jag över om jag skulle vakna på sjukhus...lustigt hur man hinner tänka! Tack och lov blev det aldrig aktuellt, vagnen välte och Ola fick tag på tyglarna precis innan hjulen gick över mig.

Så där låg jag, hade tappat andan men kände mig annars mörbultad men OK, och försökte få luft så att jag kunde stoppa Ola från att ringa ambulans. Athlas stod helt lugn framför den välta vagnen och verkade tänka "knäppa människa, varför ligger hon där?". Vagnen var demolerad, det visade sig efter några dagar att Ola brutit fotleden i fallet eller vid vagnstoppandet, och att spänna något bakom Athlas var inte längre ett alternativ...Han fick panik även när vi spände på den gamla vanliga kälken, och varken Ola eller jag kände oss redo att ta tag i något som hade med körning att göra.

 Några månader senare dog Athlas, så vi behövde aldrig ta något beslut om vi skulle försöka "reparera skadan" eller inte.

När vi köpte Benjamin efter några månaders febrilt letande efter en ny ardenner var vi fast beslutna att inte göra samma misstag! Det var MYCKET obehagligt de första gångerna vi spände något bakom honom, men för varje pass blev det lite lättare. Nu är han världens tryggaste och inte minst lataste häst och det gör ju saken betydligt enklare...han tittar på sina nervösa ägare med sina lugna ögon och liksom säger "Men hallå? Vad pysslar ni med? Vagn, vadå vagn, vem bryr sig?"

Rena terapijobbet att skriva om elendet...Säkert nyttigt för min egen bearbetning!