"Hej och välkommen till min hage!"

Hästen och hans människa...

Ardenner - vackraste rasen!

Passade på att träna med valparna som störning igår. Jag byggde upp samma bana som i söndags, på samma ställe, för att se exakt vilka detaljer som ställer till problem.

Mårran fick börja. Hon är fortfarande den där "andra" hunden, den som tycker att lydnadsplaner är toppen och skyltar är skitkul...Jag är förvånad och glad! Det är också ett tydligt bevis på att de inte kände av mitt missnöje i söndags, inga dåliga associationer till platsen utan tvärt om.

Allt gick naturligtvis inte perfekt. Lite nos på vägen fram som jag konsekvent markerade med "slut" och att jag gick ur tävlingspose. Det försvann MYCKET snabbt, jag kunde se henne fundera på att sänka nosen...hindra sig...ta kontakt. Klick!

Detaljerna som vi filade extra på var transportsträckorna, högersvängar (högerspiralen var en av de sämsta skyltarna vi gjorde i söndags), och åttan så klart. MYCKET nöjd!

Popsys tur. Helt uppenbart att vi har tappat flytet i våra starter, så det blev mycket startträning, mycket positionsträning, och många högersvängar. Hon är så liten att jag inte ser henne om hon kommer för långt bak i svängen, jag saktar in, hon sackar ännu mer...Dessutom går nosen i backen när hon släpper kontakten. Härligt att hitta ännu en tydlig detalj att träna!

Jag upptäckte att vi har ett större problem...Slarv lönar sig aldrig! "Hund framför sitt" har aldrig blivit ordentligt inlärt, hon följer min dirigering men "förstår" inte momentet. Likadant 1-2-3 steg bakåt, hon följer mina hjälper, men vet egentligen inte vad hon gör. Konsekvens: helt plötsligt kom hon emot skylten med ett bakben, och DÅ vet hon vad hon ska göra: backa upp på skylten! Jag konstaterade att jag grävt en grop som jag snabbt måste fylla igen...

Annars gick det bra, hon hanterar åttan bättre och bättre.

Hästarna roar sig i värmen med att riva och ha sönder allt som står i deras lilla skjul...I fyra år har vi haft ett miniupplag bakom ett staket inne i skjulet. Nu har Benji demolerat staketet, dragit ut en kökssoffa i trä och styckat den i sina beståndsdelar, samt spridit ut alla delarna över hela golvet OCH kissat på dem. Man har inte roligare än man gör sig...

Mamma bjöd med mig till Falsterbo Horse show, så jag packade in hundarna och tillbringade tre timmar med att snacka häst, köpa hästgrejor, leta efter Back on Track-tältet (som vi råkade gå förbi tre gånger utan att se det), och belöna Mårran för bra hundmöten. Två hundar somnade i bilen på vägen hem...

Dessyrsits! Femåringarnas final, framridning.

Hmmm...så elegant blir nog aldrig Benji...

Mårran vilar i skuggan, iförd hemgjort kyltäcke och kylhalsband

Viss risk att min mor stryper mig när hon ser att jag lagt upp denna bilden...risker man får ta! En av de tre fikapauser vi lyckades klämma in under tre timmar ;)

Fast hon ser ut exakt som Mårran. Samma floppiga öron (vingmutter tror jag någon kallade henne), samma fällande päls, samma slickiga tunga. Men en ny attityd! Inte vet jag vad som hänt, men för andra dagen i rad var hon glad och framåt och stod kvar på gårdsplan och ville träna mer när jag avslutade.

Det har säkert med mitt rannsakande av min tävlingsinställning att göra, kanske har jag nått någon typ av inre lugn som hon uppfattar? Eller också är hon bara ovanligt sugen på kassler (dagens träningsgodis).

Dagens övning var enkel: jag ställde ut två skyltar på gårdsplan och övade spontan marsch till första skylten, samt tempo i transportsträckorna. Hon var på G redan när vi skulle ut, trängde sig före Popsy och hela hunden ropade JAG, JAG, JAG! Hon slängde sig in i utgångsposition och siktade mot skylten, ett halvt öga på mig för att hålla position vid sidan, ett halvt öga på skylten - målet, och ett snyggt sättande vid sidan på lämpligt avstånd. Det var bara att hänga med!

Jag fattar ingenting, men tackar och tar emot! Inga dåliga associationer till skyltarna idag inte...

Popsy fick träna samma sak. Det märks att jag har slarvat med fria följet (typ bara tränat spontant fritt följ under promenader) och att jag konstant lockade henne runt hela tävlingsbanan i ett försök att kunna gå i mål, hon har återgått till att släpa, stanna spontant, och inte hänga med i starten. Så vi punkttränade starter, tempo, och position - lilla fröken fick fundera lite och belöningsplacering framåt hjälpte till att forma korrekt tänk. Efter några minuter startade hon i galopp...Tur att hon är enkel att "reparera"!

Inför starten av rallykursen har jag naturligtvis börjat fundera över kursupplägget, och jag tror att man vinner mycket på att ha "rallygrundfärdigheter" som man tränar upp i flyt, precis som de vanliga GF. Rallyn är knepig såtillvida att man inte kan baklängeskedja momenten, därför tror jag att varje länk i kedjan VERKLIGEN måste vara i flyt och komma mer eller mindre automatiskt på signal.

En väldigt återkommande länk är just transportsträckan mellan skyltarna, alltså måste det fria följet sitta som en smäck...även om inte positionen är lika viktig som i tävlingslydnaden så måste uppmärksamheten och koncentrationen vara densamma. Kanske kan man tänka sig att skyltarna får någon typ av "target-effekt", på samma sätt som ledarhundarna jobbade från trottoarkant till trottoarkant? På så sätt skulle man kunna förstärka en snygg transportsträcka, hunden får komma fram till skylten, göra en väl inövad övning, och bli belönad. Där kommer baklängestänket igen...jag är förevigt skadad ;)

Fria tankar än så länge, men jag känner att jag är något vettigt på spåret!

Jag misstänker att min intensiva träning med externbelöning gav mig en del av problemen under banan, kan det vara så att en liten tvekan om ifall maten var tillåten eller inte smugit sig in i mina hundars sinne? Speciellt mat-tokiga Popsy. Jag kommer ihåg min fråga till Michelle Pouliot om huruvida de någonsin använde "träningsmaten" som belöning för att hundarna ignorerade den, och hon svarade "Nej, det finns alltid en liten risk att hundarna blir förvirrade i någon situation. Bättre att ha klara regler: aldrig äta hittad mat." De hade som regel att mat kom endast från den som för tillfället tränade hunden. Punkt.

Med detta i bakhuvudet satte jag ut fem skålar med frolic i på gårdsplan, och började träna fritt följ mellan skyltarna. Klick för att titta på skålen men inte ta, klick för att gå förbi skålen, klick för att hålla kontakten trots skål nära. Jag hade kycklinglever i fickan för att vara säker på att frolicen skulle upplevas som mindre intressant och såg till att hålla frekvensen hög.

Dessutom tänkte jag på det andra stora problemet vi hade: att båda hundarna var VÄLDIGT sega och inte hängde med, och ökade upp mitt eget tempo ordentligt (Mårran kom upp i trav), belönade position och attityd med godis kastad framåt i farten.

Det kändes väldigt lyckat! Båda hundarna blev piggare och gladare, och för första gången på länge ville Mårran träna längre än jag hade tid till :)

Popsy hade svårt med skålarna i början...men det blev snabbt bättre! Jag valde att vänta ut att hon skulle ta kontakt, då ge henne ett "fot" och belöna i position. Det var tålamodsprövande att se henne fundera "stjäla eller inte?" helt passiv (men beredd att flytta skålen med blixtens hastighet om det skulle behövas)... Lita på hunden, lita på att hon gör det som lönar sig mest! Kycklinglever slår Frolic.

Jag återskapade Popsys problemskylt igår på gräsmattan, jag började få en känsla för vad som gick så snett och ville ha bevis. Mycket riktigt! Med störning i form av godisskål snett framför fick hon STORA problem med "framför sitt" (då måste hon ju vända sig bort från maten...)

Oväntat, men bra att ha hittat något konkret att ta tag i.

Mårran var mycket obekväm med skyltar, gräsmatta, och träning öht. Måste fundera lite till på bästa träningsupplägget...Skyltar överraskande på promenaden? Ett kort pass precis innan morgonrundan, när hon är som gladast? Träna inomhus i lugn och ro ett tag? Bara låta skyltarna stå framme och träna helt andra saker, eller bara leka? Låta henne äta från skyltarna?

Helt klart är att skyltar = inget vidare...Inte bra!

Fast hon är glad ändå:

OK, jag har deppat, druckit Kahlua, och sovit ut ordentligt.

Mina hundar var glada - som vanligt - när jag kom hem, jag la mig på en madrass i trädgården och de kom genast och la sig tätt intill...myshundarna... Jag kommer ihåg när I-or bloggade så vist förra året om att "kom ihåg att oavsett hur dett gått på tävlingen så är det ändå samma Apa som som du åkte dit med som sedan följer med dig hem" (citat ur minnet). Nu ser han det ur en hunds perspektiv, naturligtvis, men andemeningen gäller ju minst lika mycket. Mina hundar är ju fortfarande exakt samma hundar som innan tävlingen, och jag älskar dem precis lika mycket. Och nej, där blir varken koppelryck, rytande, eller vattenpistoler i deras framtid heller. Så klart :)

Jag tror att det är den kanske tuffaste delen med att ha snöat in på beteendevetenskapsbiten: man blir oerhört medveten om att det faktiskt inte är hundens fel. Inget att skylla på...iaf inget som håller. Visst, jag kan snacka om stress och svår bana, men sanningen är att de sattes inför en alltför svår uppgift och jag lyckades inte vara det stöd som de behövde.

Jag tror att min besvikelse kom av fel satta mål, ogenomtänkt planering, och den övriga stressen under dagen. Jag bara väntade mig att de skulle prestera...Ingen strategi för uppvärmning eller hur jag skulle agera på banan, ingen mental förberedelse alls, och dåligt med träning innan.

Två veckor till nästa tävling! Vi har en del att jobba med, och framför allt jag har en del att jobba med mentalt. Inte säkert att resultaten blir bättre, men attityden kommer att vara en annan!

Var på klubben 7.15 för att hjälpa till lite överallt innan "min" tvåa startade klockan nio. Tävlingsledardebuten avklarad - med beröm från både domare och tävlande! Det var inte helt utan missar (så klart), men domaren räddade det jag glömde snyggt och diskret.

Klassen färdig 11.40, hem i ilfart och hämta hundarna, tillbaka och hann med banvandringen för rallyn 12.10 Stressa ner...

Mårran hade nr sex. Lite slö i värmen, med stundtals riktigt bra under uppvärmningen. Tyvärr tror jag att vi missade formtoppen, väl inne på banan var hon slö och nosig...Enligt utsago var jag inte mycket mer energisk, det blir väl en dålig spiral där vi drar ner varandra är jag rädd. Hon klarade skyltarna, en utförde vi helt fel, en blev det ett mindre förarfel på, och så snus, motvilligt, långsamt. 72 poäng, godkänt...knappt. INTE godkänt för mig! Poängen bryr jag mig mindre om, men jag vill iallafall ha en hund som VILL något!

In i bilen med Mårran, ut med Popsy som verkade taggad. Det drog ut på tiden till vårt startnummer, men hon brukar vara uthållig. In på banan, helt OK. Drog lite åt godiset i åttan, lite ovanligt för henne, men klarade skyltarna fint...tills sista skylten. En enkel "hund framför sitt, höger runt, sitt". Hon vägrade. OK, vi gör om från början. Icke! Hon siktade nu på godisburkarna i åttans frestelser och vägrade lyssna. Jag bröt tävlingen... Kanske borde jag bara gått och fångat upp henne och gått i mål, men ärligt talat är jag inte säker på att jag hade fått med henne - hon hade fått nog. Till slut bar jag ut henne.

Jag vet, det är inte hundarnas val att tävla, det var ett extra svårt läge med svår bana och tidsbrist, men just nu är det två hundar som säljes till högstbjudande...Jag behöver lite tid att komma över besvikelsen för att kunna tänka klart på VARFÖR jag jag blev så arg och ledsen! Det är inte riktigt bra, att tävla ska vara kul för både hund och ägare oavsett hur det går. Just nu är jag bara blockad, funderar över att använda koppelryck, hårda nej, och vattenspruta, men inser samtidigt att det är någon typ av hämndbegär som talar och inte förnuftet.

Imorgon har jag lämnat de dåliga känslorna bakom mig och kan börja se mer rationellt på vad som egentligen blev fel. Förhoppningsvis...