Vi tränar vidare med fjärren hela veckan.

Mårran fick börja med ett pass spontana sitt upp i front, sedan la vi på kommando, sedan flyttade vi in vid sidan. Funkade utmärkt. Jag la ut externen, inga problem! Till slut kunde vi kedja de två sista delarna: ingången till liggande hund och uppsättning vid sidan. Och jag slutade i tid!

Popsy var på alerten, jag började kedja från slutet enligt konstens alla regler. Som vanligt faller kedjan efter några reps på första sättandet, hon ligger som gjuten i brons...Bröt kedjan tre gånger och gjorde om, ingen förbättring. Här hamnar vi varenda gång, sedan ger jag upp och fuskar upp henne. Inte denna gången!

Vi gjorde en paus, sedan plockade jag upp spontana sitt upp i front. La på kommando, ökade avståndet. Nu blev där fart! 10 meter, inga problem!

Ny paus, sedan bestämde jag mig för det självklara: TVÅ kedjor att träna separat.

1: (hunden i utgångspos) lägg hunden - utgå - sätt hunden upp.

2. (hunden sittande i front på fem meters avstånd) lägg - sätt - lägg - återgå - sitt upp.

På så sätt har jag båda slutbelöningarna efter hennes svåraste delar - sitt från ligg - och en överlappning i mitten borde göra kedjan lätt att sätta ihop till tävling.

Nu har jag iallafall en plan, som skiljer sig från tidigare lösningar. Jag känner på mig att det kommer att fungera!

Tog tag i inkallninen på en gång under dagens promenad. EN inkallningssignal, maxbelöning som var gömd i fickan, och en handtarget innan belöning när hon kom fram (av någon anledning gör detta att hon kommer bättre). För att vara säker på att få det rätt började vi med två när hon ändå var på väg. Sedan fyra på kort avstånd, hon tittade inte på något speciellt. En när hon var på väg (nu började tempot komma upp rejält). Ytterligare två på längre avstånd. Avslutade med två "svåra", Mårran var mitt ute i åkern och nosade runt. Reagerade blixtsnabbt, full fart!

Det finns en viss risk för att man får en kedja när man laddar inkallningen intensivt, att hunden går ut bara för att få bli inkallad, därför varierar jag både avstånd och svårighetsgrad. Jag tror också att det är viktigt att inte bara göra det svårare och svårare för hunden, utan det ska vara lite oförutsägbart hur mycket jobb som krävs för belöning.

Va hann med ett kort pass fjärrdirigering också. Momentet är vä'l påbörjat, men aldrig avslutat. Nu vill jag börja baklängeskedja och belöna med externbelöning. Det visade sig vara en svårighet för mycket, helt plötsligt försvann "sitt upp vid sidan"...att ett burklock med mjukmat kan göra så mycket...

Jag valde att plocka upp GF sitt från ligg i front, spontant. Det blev till att vänta läääänge på att hon skulle sätta sig! Kanske trodde hon att vi körde doggie-zen på stadga i ligg? Eller så blev det bara tilt i lilla huvudet.

Efterhand kom hon igång, och efter sju reps lämnade hon träningen (stygg matte som inte avslutar i tid!). Uppenbarligen underskattade jag hur hon hanterar externbelöning - här krävs träning! I KORTA pass!

Alltså har jag gjort en rudimentär planering av de närmsta veckorna för båda hundarna. I juli blir det tävling i tvåan, absolut för Popsy och kanske för Mårran, så nu vill det till att vi får lite ordning på tävlingsträningen! Platsliggning med lömsk JRT någon?

Malin hade fått två veckor på sig att låta den nya kunskapen "sjunka in", och nu var det dags att fortsätta.

Nytt ställe=nytt kriterie, vi backade lite i träningen och kollade av högersväng, vänstersväng, och helt om, först utan kommendering, sedan med.

Nästa steg var att lägga till en hund. Jag inbillar mig att det är lättare att koncentrera sig på sig själv och strunta i hunden om man har någon annans hund, så Popsy fick ställa upp. Malin klarade sig utmärkt med en liten flaxig hund som störning.

Sista steget: att kunna göra samma sak med EGEN hund! Jag fixade fram videokameran: detta måste förevigas!

Målet är uppnått efter ca 1,5 timmars intensiv träning, vi funderar redan på nya TAGutmaningar!

Länge har jag haft en i det närmaste 100%-ig inkallning på Mårran. I torsdags valde hon att titta på mig, och strosa vidare...Ola röt till och naturligtvis kom hon direkt ("var inte arg på mig!") och fjäskade för MIG. Ja, jag var irriterad och kände mig ganska dum.

Så ställer man återigen frågan om det är möjligt att få en säker inkallning utan att straffa om hunden gör fel?

Det knepiga med inkallningen är ju att hundens möjlighet att förstärka sig själv är väldigt stor (just nu så smällde det högre att nosa i rådjursspår än att komma till mig), och det handlar om att bygga en stenhård vana hos hunden. Den ska mer eller mindre automatiskt komma på signal, utan att tänka, för att få sin belöning.

Nästa grej är att belöningen måste varieras. Även om det inte alltid väntar en hel burk VOV hundmat att bara glufsa i sig, så ska skuggan av ett hopp väckas i hundens huvud.

Och inte minst - tror jag, andra tror olika - så bör hunden genom träning "hjärntvättas" till att allt roligt tar slut ca 4 sekunder efter att matte har kallat, inte lönt att stanna kvar.

Jag är övertygad om att ifall man följer detta så har man en 99,9% inkallning, i alla lägen, helt utan att straffa. I praktiken, inte teorin. Detta är tekniken som används när "institute for the blind" tränar ledarhundar, och de flesta affirmativa tränare använder någon variant av den.

Det är inte nödvändigtvis för att vi vill vara "snälla", utan helt enkelt för att ett antal försök har visat att det ger en bättre och säkrare inkallning.

Så vad har hänt med Mårran? Som så ofta har problemet smugit sig på gradvis...

1. Jag har haft med Popsy, som kommer som ett skott (hon är numera för lat för att lämna mig alltför långt). Flera gånger har Mårran inte kommit förren hon sett att Popsy är på väg. Jag har inte reagerat på att "inkallningssignalen" har ändrats från mig till Popsy, utan belönat som vanligt.

2. Jag har kallat flera gånger, dessutom med olika signaler (fungerar inte "kom" så har jag visslat). Effektivt sätt att förstöra ALLA inkallningssignaler på en gång!

Alltså: när hon inte kommit på första signalen så har hon blivit förstärkt, antingen av ytterligare signaler från mig, eller av att Popsy har sprungit. Den goda vanan som jag byggde upp har raserats, och jag har dessutom inte tränat med störning och medhjälpare på evigheters evigheter. Lägg till att det helt enkelt är trevligare att springa i åkern på sommaren, så är det ett under att min inkallning har hållit så långt som den gjort...

Än så länge är inte problemet jättestort (hoppas jag!) och borde vara ganska enkelt att reparera. Måste tänka lite, sedan är det hårdträning!

Tillbringades utan hundar på Bäckaskogs slott. Mårran lämnades hos Olas föräldrar på vägen.

Efter incheckning tog vi en naturpromenad i Kjugekull och tittade på stenar...

Snacka om trollskog!

Promenaden kändes som en nödvändighet för att förebyggande bränna kalorier...Fyra rätter var bokade i restaurangen på kvällen. Är det bröllopsdag så är det!

Efter en enorm frukostbuffe nästa dag passade vi på att gå vilse i slottsträdgården. Lokalsinne? Går det att äta?

Precis nedanför "vår" stuga.

STOR slottsträdgård med roliga och ovanliga växter!

...och i allt detta fastnar jag för en vallmo...

Vi stannade ett tag hos Olas päron och njöt av fika och lunch i det underbara vädret. Vilma och Mårran var helt slut efter att ha lekt med Mårrans leksaksfår (det som Popsy inte ens får titta på) hela morgonen. Men de hittade lugnare sysselsättning vid dammen, och nyfiken gick jag närmare två fokuserade hundar som sträckte sig ut i vattnet med lååånga halsar. Vad får jag se? Bara hos Olas föräldrar...

Falukorv flyter i dammen!

Men det gäller att inte ramla i! Hmmm...nog för att de varit ofta i Afrika, men att ta hem en flodhäst?

Vilma, trött och falukorvsstinn!

Och som avslutning: vår bröllopsblomma.

Maria och lilla Michelle. Världens snällaste unge!

Linda berabetar leran, trendigt klädd i overall (jag har läst i Elle att det är sommarens modeplagg!)

Djupt koncentrerad...alla tankar på förberedelser och all stress är för en liten stund som bortblåsta.

Och fint blir det! Enligt utsago den bästa möhippe-eleven som provat på att dreja sedan 1982 när studion startade!

Gårdagen blev hektisk, men rolig!

Malin och prickisarna kom förbi på morgonen och vi tog en skön promenad över fälten. Mårran blev glad och upphetsad = skällig, men lugnade sig snabbt. Prickiga hundar tillhör favoriterna! Vi följde upp Malins TAGteach (eget inlägg kommer) och målet är nått, kommenderingen "sitter i fötterna". Vi är båda nyfikna på att prova TAG till andra saker, spännande med nya träningsmetoder.

Så var bilen packad med alla Popsys övernattningsprylar och allt till möhippan, och jag drog iväg till Malmö.

Möhippan var MYCKET lyckad, med drejning (jag skulpterade två hundar, vad annars), god middag, och bowling, och framför allt en tjejträff av oss fyra som hängt ihop sedan snart tjugo år...Tänk hur livet ändras, syrran har två barn och gifter sig nästa vecka, Karin gifte sig i fjor och är gravid med sin första, Maria har precis fått sitt tredje barn (och Michelle måste vara världens snällanste bebis!). Det känns samtidigt som igår och som väldigt länge sedan som vi tillbringade ungdomens vilda år i Trelleborg. Nostalgi...

Så nu lever Popsy lyxliv hos mina föräldrar (när jag åkte låg hon som en drottning på ett fårskinn i soffan tillsammans med min pappa) och Mårran lämnas idag till Olas föräldrar att stöka runt med syrran i två dagar, så att vi kan vara "barnlösa" hela helgen.

Jag har drömt konstigt om syrrans möhippa hela natten...Idag går den av stapeln! Och jag är fortfarande inte klar med allt, och har att göra hela förmiddagen...härligt, då vet man att man lever! Tid för kaffe och kort blogg tar jag mig.

Beaglarna var ute på promenad no 4 idag. Det är roligt att testa olika tekniker för koppelpromenad, och att följa deras beteende från dag till dag. När jag kom in var det glada tillrop från båda...de trängs om att få vara närmast mig, jag är noga med att ta en lugn stund innan det är koppeldags för att undvika två hyperstressade hundar i början av promenaden. Idag la vi till att sitta innan dörren öppnades, inte för att de förstår något än, men mönstret kommer att klarna efterhand. Den största förändrningen är att det enorma drivet FRAMÅT TILL VARJE PRIS börjar avta något, de kan njuta av fläcken där de befinner sig lite mer. Stressbeteendena börjar avta, nosandet blir mer uttalat, och Dacke började idag testa lite olika beteenden för att få godis och höll koncentration i nära 10 sekunder! Fortfarande ingen klicker, jag vill låta dem landa lite mer i sin nya rutin först.

I helgen är det bokat rum för romantisk weekend för två, och hundarna ska bo hos varsitt föräldrapar. Naturligtvis väljer Popsy IDAG för att se ynklig ut, kuta med ryggen, och signalera ont, ont! Jag har ingen aning om vilken kroppsdel...ryggen? Magen? Bakbenen? Hon var väldigt spänd över ryggen, så jag masserade henne en stund och testade lite TTouch (från en ny, spännande bok, inlägg kommer!). Hon slappnade successivt av. Nu ligger hon under täcket som vanligt, få se hur hon mår när det är dags att åka. Varför just idag? Jag kommer att oroa mig för min lilla snuttis hela helgen...